Några rader från Luleå skärgård

Norrbottens-Kuriren 23 oktober 1953

Kalendern säger ifrån att trafiken med kustens smärre farkoster nu är slut, men det milda vädret under senare delen av oktober månad i år synes vilja trotsa kalenderns länge rådande prioritet härvidlag med den glädjande överraskningen att dag efter dag i andra hälften av oktober låta oss konstatera termometrarnas plusgrader på 10 och därutöver och samtidigt känna ljumma fläktar av sydliga vindar med trolskt lysande fullmåne på firmamentet.

Ett rundsvep i all hast i Luleå båthamn gav härförleden vid handen, att många av stadsbornas båtar nu ligga på land antingen på rygg eller på mage. En del av dem är omsorgs- fullt täckta, och deras ägare har troligen börjat ägna sig åt vintermeditationerna över den gångna sommarens förlustelser i vår särdeles vackra och inbjudande skärgård.

Även vid fastlandskustens hamnar i övrigt har många båtar nu släpats upp på land, men åtskilliga gunga ännu på vattnet i förtöjningarna. De sistnämnda är främst höst- fiskarenas. Och fiskarena för sin del ha ej ännu helt förlorat hoppet om ytterligare någon liten fångst av siklöja, när kylan omsider nu kan tänkas infinna sig. Annars har löj- fisket i år som så många år tidigare varit bedrövligt dåligt givande för yrkesmannen vid jämförelse med de tider, då en fångst över natten icke så sällan uppgick till en fjärding per nät och när den under hösten bordade fångsten i enbart salt löja uppgick till flera tunnor per båt. Siklöjan håller sig alltjämt borta. Men – hur tråkigt det nu än är för både yrkesfiskaren och konsumenten – så utgör ju sådant ingalunda någon större överraskning. Omkring 1747 hade ju sillen på västkusten varit borta i ett par mansåldrar, men återkom då i sådan mängd, att statsmakterna utfärdade förbud och ordningsparagrafer för fiskens fredande, emedan fisken hade så utomordentligt stor betydelse för folkförsörjningen då (under Hattarnas tid). Även vi kan få vara med om liknande vad siklöjan beträffar om också ej i höst.

Kvällarna just nu är väl något av det vackraste man kan vänta sig få skåda i vår avskilda del av en vacker värld. Det är nästan omöjligt att hålla sig inomhus – inte minst på kvällarna. Den ganska mycket kända, men nyligen namn- givna sjukdomen "kajsjukan" grasserar fortfarande för fullt i höst. Annars brukar den uppvisa en nedåtgående kurva från mitten av september för att slutligen försvinna under oktober månad. Det är ingen farlig sjukdom, men den är efterhängsen smittsam, och den drar människan med eller mot hennes vilja som hästskomagneten järnbiten. Och det hela slutar inte förrän människan står nere vid kajen och ser ut över de vackra vidderna som brer ut sig därutanför.

Kl. 8 på tisdagskvällen fick jag plötsligt en släng av "kajsjukan" och gav mig iväg ned till hamnen. Vidderna var översållade av fullmånens trolska ljusflöde, som endast då och då dämpades av tunna florsliknande molnslöjor, vilka knappast märkbart inverkade på den av lätta sydvästliga fläktar lekfullt och livligt strålande mångatan. Det var omöjligt att stå emot. Trots massor av väntande, ej slutfört arbete, lossade jag förtöjningarna och gled ut i mångatan mot öster, och det var en färd, som jag säkert aldrig glömmer. Inga båtar syntes till, inte ens något timmersläp. Alldeles ensam i denna del av skärgården tror jag att jag var då. Inga fåglar av något slag förmärkte jag. Men så erfor jag något mycket mera värdefullt, nämligen att människan och naturen hör intimt samman, vilket omskrivet ger vid handen, att människan i intim kontakt med naturen finner åtminstone en del av, vad som gör livet värt att leva.

McFischer