Stämman som ramlade bort

Norrbottens-Kuriren 31 juli 1954

Tre spelmän bodde grannar i byn. Ingen av dem trakterade fiol, som då var det i byarna allmännast förekommande och mest omtyckta instrumentet. Dessa tre spelmän skakade fram sina låtar ur enradiga magdeburgerspel vid vissa särskilda tillfällen t.ex. efter stadsresor, som ändades lördags- kvällar. Ingen ska tro att de tre spelmännen fingrade på spelens knappar och basar varje dag eller varje vecka. Så var icke fallet åtminstone inte den tiden jag började minnas de tre. Spelen togs troligen aldrig fram annat än när vederbörande hade spelglädje i buteljerad form i huset. Och det bör ingen tillvita dem något elakt för.

   Vi ungar var mycket intresserade av att få höra låtar men kanske framförallt att få se musikanterna vid utövningen av sin konst. Den del av byn, där de tre bodde endast få meter mellan de små gårdarna, hade en suggestiv dragningskraft på oss. Följden härav blev att vi under våra kvällsronder i byn på lördagseftermiddagarna vanligen mest uppehöll oss i omedelbar närhet av spelmännens gårdar och lyssnade bakom fönsterna efter misstänkta ljud som kunde tänkas ha samband med en snarligen begynnande musikutövning. Men det var långt mellan gångerna något av dragspelen gnällde.

   Medan vi gick där,  hann vi studera omgivningarna, som vi naturligtvis hade ingående kännedom om tidigare men trots detta ändock alltid där fann något nytt, som vi tyckte oss inte ha observerat tidigare.

   Vid en julhelg hade det fallit mycket snö. Och den tiden var det en bjudande plikt för husfolket i var gård att på bästa sätt bringa vägarna i stånd med träskoveln. De tre spelmännen hade inte så många hus att skotta till. Var och en skottade sig fram till allfarvägen och dessutom till ved- boden och med en kortare avstickare från denna väg till hemlighuset - alltsomoftast kanske bara ett 70-tal meter. Medan vi gick där en kväll under helgen och inte hade något ofog för oss, synade vi spelmännens snöskottning mycket ingående och naturligtvis icke utan sakkunskap. Alla tre hade snörräta, famnsbreda vägar med snön, som uppskottats ända från marken, prydligt upplagd på vägens båda sidor. Och vägarnas karmar var så ängsligt doserade så att man kunde tro att de tre spelmännen härvidlag använt sig av "smyg" och hyvel. Deras vägar denna dag var mönstervägar, ja en julutställning för byns övriga  gårdsägare att beskådas och begrundas. För spelmännen sinsemellan innebar snöskottningen helt enkelt en tävlan, där ingen ville vara sämre än den andre. Och samma gällde förstås ifråga om musiken.

   Medan vi gick där och övertänkte, hur bedrövliga de vägar vanligen såg ut, som vi själva ibland slarvade till efter en mångfald påstötningar härom både från fädernet och mödernet, såg vi att två av spelmännen, vilka just vid denna tidpunkt icke förfogade över egna  dragspel på grund av ebb i smålandspungen, stampade iväg till den tredje spelmannen. Vi kunde knappast misstaga oss. Nu skulle det bli musik om någon kvart.

   Vi slank med de båda spelmännen in i huset, gjorde oss så obetydliga som möjligt och placerade oss vid vedbänken intill den öppna spisen, varifrån glöden efter en nyss utbrunnen brasa utstrålade en för oss välbehövlig och skön värme, och fast serveringen endast skedde för tre,  så var vi ungar i alla fall synnerligen glada och bidade tiden an med stoiskt lugn trots ständigt stegrade förväntningar. Spelmännen drack naturligtvis en kask av något av de två besökande hade med sig. När kaffekopparna tömts första gången, hällde husmodern stillsamt i nytt kaffe i kopparna medan husvärden gick in i kammaren och återkom med det efterlängtade dragspelet under armen. Nå! Äntligen!

   Spelet hade ett tiotal knappar för melodin och två mocka- skedsliknande  basar på andra sidan bälgen samt dessutom en klaff för luftintag, som spelmännen själva kallade "värbasen".

   Sakta, nästan högtidligt lossade spelmannen de två remmarna, som höll ihop spelet. Först den främre och - som vi tyckte - alldeles för lång tid efteråt den bakre. Höger tumme stacks in i läderstroppen på tangentbrädan och vänster hand placerades under det breda, brokiga band, som gjorde det möjligt att sköta bälgen, varefter spelmannen genom att lätta på "värbasen" drog ut den blommiga bälgen omkring en halv meter utan något annat ljud än "värbasens" SCHSCH!

   Även i de spellösa spelmännens miner såg man nu förväntningarnas skuggor och dagrar dra fram, och ingen av dem såg ut att tänka på buteljen längre.

   Han med dragspelet gjorde sig ingen brådska. Han tittade upp mot taklisten som för att få fram den riktiga spelmansminen. Och det började lyckas. Hans ögon fick snart den där riktigt frånvarande och outgrundliga blicken, näsan lyftes upp en smula, hakpartiet började stelna till, fingrarna krökte sig över knapparna, och så följde äntligen de första tonerna, som i detta fall utgjorde ett par måfålöpningar utan större konstnärligt värde men med sällspor effekt hos auditoriet.

   Och så brast det lös: "hi-ha-hi-ha-hi-haderatta" till basarnas " poa-poa-poa-poa". Trots den förfärligt glesa bälgen och "värbasens" flitiga användande kunde man tydligt höra, att spelmannen nu med inlevelse var inne på Kopparslagarpolkan. Men han hann inte längre än mot slutet av första reprisen, förrän spelet plötsligt tystnade.

   Förbansch ramlade inte en stämma bort, sa spelmannen, ställde ifrån sig spelet, stack iväg in i kammaren och kom tillbaka med en flaska lack, vari en tändsticka fanns fast- klämd. Det var en lätt sak att med en rund boll av vanligt brevpapper lacka fast den avlånga, halvrunda ståltråden vid stämman. Men det blev ingen mer musik den kvällen, ty nu kom limpannan fram och ställdes över glöden. Bälgens pinsamma extrasus skulle tystas. Och eftersom detta var en omständlig procedur, som slutförd tarvade torkning av spelet i timmar, slank vi ungar nu försiktigt ut genom dörren och när vi äntligen kom ut gnolade vi på första versen av Kopparslagarpolkan:

Kopparslagarn, kopparslagarn, lider ingen nöd

när han slår till en panna, så slår han till för bröd...

och tänkte: aldrig ett magdebälgaspel.

McFischer