Han var född i Alvik 1822, tog lantmäteriexamen år 1849, utsågs år 1857 till styresman för avvittringsverket i Norrbotten och blev förste lantmätare år 1860. Inom kommunalpolitiken innehade han posten som stadsfullmäktiges och byggnadsnämndens ordförande och hade även flera andra uppdrag, bl.a. som stadsingenjör.

J. E. Nyström var landstingsman och valdes år 1879 in i riksdagens första kammare. Han var gift med en dotter till landshövdingen Carl August von Hedenberg och dog under riksdagsarbetet i Stockholm år 1889, 67 år gammal.

År 1872 avsade sig Nyström bl.a. befattningen som stadsingenjör. Orsaken var att kände sig besviken över att vid föregående års val inte blivit omvald som ledamot i fullmäktige. Han skriver: ”Under den tid av 15 år som jag bott härstädes har det varit mig ett nöje att efter bästa förmåga försöka utföra de uppdrag allmänna Rådstugan eller Stadsfullmäktige lämnat mig; och har jag något inbillat mig att jag i ett eller annat varit staden till gagn.

Du nu emellertid vid utgången af det sista stadsfullmäktigeval och de föga grannlaga förberedelser, som derförinnan egt rum, visat att jag bör upphöra med att hafva befattning med stadens kommunala ärenden, finner jag det vara i sin ordning att jag ej längre innehar nedannämnda uppdrag för stadens räkning, utan afsäger mig härmed …”

 1872-1881   Erik Rudolf Waldenström

Efter J E Nyströms avsägelse uppehölls stadsingenjörssysslan av länsbokhållaren Erik Rudolf (Rulle) Waldenström. Han var född år 1841, son till provinsialläkaren i Luleå Erik Magnus Waldenström och gift med en dotter till landshövdingen i Norrbotten S P Bergman, som även var styresman för Norrbottens ekonomiska kartverk. E R Waldenström arbetade där som kartograf under åren 1867-1879.

År 1875 fastställdes byggnadsordningen för Luleå stad som bl.a. innebar att det skulle inrättas en byggnadsnämnd. Nämnden ansåg sig behöva biträde av en sekreterare, en stadsingenjör och en stadsbyggmästare och dessutom en vaktmästare. E R Waldenström erhöll år 1875 befattningen som stadsingenjör och fanjunkaren J Lundberg blev stadsbyggmästare.

År 1881 begärde E R Waldenström att bli befriad från uppdraget i fattigvårdsstyrelsen och anförde: ”Av sjukdom hindrad att med tillbörlig omsorg fullgöra de skyldigheter som åligga mig i egenskap av ordförande i stadens fattigvårdsstyrelse …”  Waldenström dog år 1882, 41 år gammal

1882-1894   Gustaf Wilhelm Bucht

G W Bucht var född i Överluleå år 1848. Hans far, som var kronolänsman, lär ha blivit mördad av fanatiska læstadianlappar under ett uppror i Kautokeino år 1852. G W Bucht antogs år 1872 som kartograf vid Norrbottens ekonomiska kartverk och utnämndes år 1884 till kartografförman. Han var sedan år 1884 ledamot av stadsfullmäktige.

G W Bucht fick uppleva den stora stadsbranden år 1887 och sedan arbeta med genomförandet av 1888 år stadsplan. I sitt arbete som kartograf var han oftast borta från staden under barmarkssäsongen. Detta ställde till problem för Magistraten som även sommartid behövde få tillgång till arealintyg mm.

Bucht är känd för att år 1879 ha höjdbestämt Sarekfjället som var ca 11 meter högre än Kebnekajse som dittills ansetts vara Sveriges högsta fjäll.

G W Bucht avled i kräfta år 1894, 46 år gammal. Stadsfullmäktige beslöt att hans änka Rosa Bucht skulle erhålla en pension om 150 kr om året så länge hon var ogift.

1894-1901

Efter G W Buchts död år 1894 hemställde byggnadsnämnden att återbesättandet av tjänsten skulle anstå medan man utredde om tjänsten skulle kunna förenas med andra befattningar, t ex föreståndare för det blivande elektricitetsverket. Stadsingenjörstjänsten kom därför att under sju år uppehållas av vikarier.

Stadsarkitekten K A Smith gjorde en 20 dagars studieresa till flera andra städer för att se vilka arbetsmetoder som tillämpades av stadsarkitekt, stadsingenjör och chef för allmänna arbeten. Luleå stad tillsatte därefter en kommitté som föreslog att stadsingenjören skulle vara heltidsanställd och skulle, förutom kartläggning och tomtbildning, även ha hand om gatuunderhållet, vatten- och kloakledningarna samt upprätta planritningar och kostnadsförslag för väg-, vatten-, kaj- och brobyggnader.

1894-1896   Gustaf Magnus Svalbe

G M Svalbe var född i Uppsala år 1838 och arbetade vid avvittringsverket i Norrbotten från år 1876. Åren 1879-80 vistades han i Sankt Petersburg för att söka anställning som rysk lantmätare. Han utnämndes till kommissionslantmätare år 1885.

1896-1901 Oscar Fredrik Dahl

O F Dahl var född i Gällivare år 1842 och var officer vid Norrbottens fältjägarkår, där han fick avsked som major i armén år 1895. Åren 1864-1885 tjänstgjorde han vid Norrbottens ekonomiska kartverk. År 1885 förordnades han som vice brandchef i Luleå. När stadsbranden utbröt år 1887 stod Norrbottens fältjägare i Notviken under Dahls befäl. Genom en snabbmarsch anlände livkompaniet till Luleå och kunde framgångsrikt delta i arbetet med att släcka branden och förhindra dess spridning. O F Dahls egen fastighet vid Sandviksgatan gick dock inte att rädda.

1901-1904   Herman Atterberg

Som stadsingenjör med de nu utökade arbetsuppgifterna anställdes Herman Atterberg, född 1851. Han var tidigare stads- och hamningenjör i Karlshamn.

Arbetsuppgifterna blev mycket omfattande. En ny kajanläggning med hamnspår skulle byggas i Södra hamnen. Vattenverket byggdes vid Lule älv med ledningar till vattentornet på Mjölkuddberget. Stämning utfärdades mot innehavarna av stadens donationsjord för att kunna ordna rättsförhållanden. Byggande och underhåll av stadens gator och va-ledningar mm pågick.

Samarbetet mellan Atterberg och hamnspårskommittén synes inte ha varit det bästa. Kommittén skriver i yttrande till stadsfullmäktige i november 1903 bl.a.

”Ehuru utförandet av den hittills färdiga delen av hamnbyggnaderna vitsordats såsom i allmänhet tillfredsställande och fullt betryggande, framgår det till kommitténs överraskning av de sakkunniges utlåtande, att för en del av kajbyggnaden pålning verkställts utan föregående bortmuddring av lösa bottenlager och bottnens förbättrande meddelst tryckbank, vilket i det ursprungliga förslaget förutsättes.

Denna avvikelse från arbetsplanen har Synemännen tyckas emellertid hava helt och hållet underlåtit att verkställa någon undersökning av huru ett för byggnadens bestånd så viktigt arbete som gjutning av den betongmur, varpå stenkajen vilar, blivit utförd och i alla händelser därom icke utlåtit sig.

Under det exceptionellt låga vattenstånd, som den 3 och 4 sistlidne oktober var rådande, blev emellertid bottenmuren i fråga blottad, och det erbjöd då ingen svårighet för vem som helst att taga denna del av det utförda arbetet i närmare skärskådande. Det befanns därvid, att på långa sträckor av pirens båda sidor uppkommit stora fördjupningar, i vilka den i cementbruket inbakade makadamen låg fullständigt blottad och lös, så att då man vidrörde densamma med en käpp, makadam i rätt stor myckenhet rasade ner från betongmuren.

En betonggrund med så svag cementhalt, att i densamma inblandad makadam utan användande av våld kan bortplockas eller av sig själv faller lös, kan naturligtvis bliva ödesdiger för hela byggnadens framtida bestånd, helst som man har anledning befara, att omförmälda fördjupningar genom isens påverkan skola år efter år utvidgas och efter hand underminera kajen ….

Slutligen anser sig kommittén ej kunna underlåta att delgiva Herrar Stadsfullmäktige den inom kommittén förhärskande åsikten, att såväl arbetets ledning som kontrollen av de antagna entreprenörerna varit allt annat än nöjaktig. I förstberörda avseende hava vid upprepade tillfällen inom kommittén framställts anmärkningar mot den planlöshet, varmed arbetena bedrivits, och den brist på tillsyn över den anställda arbetspersonalen, som hos dessa alstrat en slöhet, vilken tilldragit sig allmän uppmärksamhet inom samhället. Gång på gång har stadsingenjören därför vid kommitténs sammanträden uppmanats att anställa en duglig och driftig arbetsledare, som kunnat övervaka arbetet och tillse, att det bedrevs med tillbörlig kraft. Våren 1902 meddelade stadsingenjören kommittén, att han lyckats anskaffa en duglig och pålitlig arbetsförman, vilken han förut använt och personligen kände, och kommittén hyste på grund härav förhoppning, att anledning till klagomål i berörda avseende ej skulle behöva vidare förekomma. Tyvärr visade det sig dock, att samma missförhållande fortfor att äga bestånd, varför förnyade uppmaningar ställdes till Stadsingenjören att råda bot därför, och så småningom anställdes äntligen på eftersommaren innevarande år Ingenjör Nordensvärd som biträdande arbetsledare. Sedan denne omhändertog den närmaste tillsynen över arbetet, har detta också gått med en helt annan fart och det vid anläggningen anställda manskapet har haft full och jämn sysselsättning. Den bristande tillsynen har emellertid varit en väsentligt medverkande orsak till arbetets försenande och fördyrande, vållat betydlig tidsförlust, samt, som ovan påpekats ifråga om betonggjutningen för hamnpiren, även ofördelaktigt inverkat på själva beskaffenheten och pålitligheten av det utförda arbetet. …

Dessutom har till kommitténs kännedom kommit, att ett arbete, vilket ej stått i omedelbar samband med hamnbyggnaden, likväl av densamma utförts, utan att kommittén därom fattat beslut eller blivit tillfrågad. Detta arbete, vilket krävt avsevärda kostnader, alldenstund flere av de vid hamnbyggnaden anställde arbetarne voro därmed uteslutande natt och dag sysselsatta under såsom för kommittén uppgivits inemot tre månaders tid, bestod uti upptagande av en brunn för tillgodoseende av varmbadhusets vattenbehov. Då brunnen omsider med stora kostnader var fullbordad, befanns den emellertid för sitt ändamål oanvändbar, varför den igensattes, och en rörledning i stället anordnades, även den på hamnbyggnadens bekostnad, från badhuset genom den därförutanför befintliga tryckbanken och ut i sjön.”

Hamnspårskommittén ansåg att något vidare samarbete med stadsingenjören syntes omöjligt och anhöll om entledigande från sitt uppdrag. Stadsfullmäktige avslog ledamöterna i Hamnspårskommitténs (som även satt i stadsfullmäktige) begäran och valde i stället att avskeda stadsingenjören Herman Atterberg. Han hade då bara varit i stadens tjänst drygt två år.

1905-1929   Erik Kinnman

Till t.f. stadsingenjör efter Herman Atterberg utsågs Georg Rönström. Efter en mycket kort tid avsade han sig förordnandet och tjänsten utannonserades på nytt. Bland 16 sökanden utsågs i februari 1905 ingenjören Erik Kinnman i Hudiksvall till ny stadsingenjör.

År 1919 begärde Kinnman att få förstärka kontoret med en ritare och en extra mätningsingenjör för en tid av 6-9 månader. Fullmäktige biföll förlaget och uttalade samtidigt den förväntan ”att efter den beslutade utökningen av arbetskraften ordning och reda skulle uppstå på byggnadskontoret”.

Samma år väcktes en motion att fullmäktige skulle tillsätta en kommitté om fem personer med uppdrag att utreda stadsingenjör Kinnmans sätt att sköta stadsingenjörs- och byggnadschefsbefattningarna och att upprätta förslag till åtgärder. Kommittén kom fram till att arbetsfördelningen inom kontoret inte skedde på rationella grunder och att byggnadschefen ”kvarhöll i sin hand en mängd ärenden av underordnad vikt”, som i stället borde behandlas av de underordnade befattningshavarna.

Kommittén föreslog att mätningsväsendet skulle flyttas till chefen för byggnadskontoret. Kinnman, som nu var 60 år, skulle sägas upp från tjänsten och överflyttas till indragningsstat. Tills vidare skulle han dock få vara stadens mätningsman.  Andreingenjören Elis Möller skulle uppehålla Kinnmans övriga befattningar.

Gränsdragningen mellan Kinnmans fortsatta arbete som mätningsman och byggnadskontorets arbete var inte helt klar. Drätselkammaren uppdrog därför åt stadsdirektören och två ledamöter att inkomma med yttrande över tolkningen av stadsfullmäktiges beslut. Dessa fann att avsikten hade varit att Kinnman skulle handha alla arbeten som fordrade mätningsmannakompetens. Det vore också lämpligt att Kinnman utförde andra arbeten som t.ex. arealavmätningar, utsättning av byggnader och sockelavvägningar mm. Det ansågs bli billigare för staden med en sådan anordning än om byggnadskontorets tjänstemän skulle hindras av dessa små och tidsödande förrättningar.

År 1929 anhöll Erik Kinnman att få bli befriad från mätningsmannauppdraget från den 1 juli och få rätt att avflytta till annan ort.

1929-1931   Elis Möller

Elis Möller var född i Vaxholm 1889 och anställdes som byggnadsingenjör vid byggnadskontoret i maj 1915. När Erik Kinnman överfördes till indragningsstat år 1927 fick hans befattningar, med undantag av sysslan som mätningsman, uppehållas av Elis Möller. Från och med den 1 juni 1929 förordnades han även till mätningsman.

Möller fördes till Ivalo och sedan till sjukstugan i Rovaniemi där han avled av dubbelsidig lunginflammation.

1931-1933   Allan Schultz

Efter Elis Möllers död uppehölls mätningsmannabefattningen av stadsdirektören Allan Schultz.

Samma år tillsattes den s.k. Ingenjörskommittén som skulle se över den fortsatta organisationen vid byggnadskontoret. Kommitténs förslag behandlades i stadsfullmäktige i mars 1933 med många yttranden och reservationer.

1933-1938  Harald Bengtsson

År 1933 anställdes Harald Bengtsson som ny stadsingenjör. Han var född 1893 och arbetade som stadsingenjör i Kiruna. Utnämningen föranledde en omfattande debatt i fullmäktige där en reservant i stället förordade ingenjören Nils Magnusson (som senare blev fastighetschef)

”Sedan fullmäktige nu till stadsingenjör utsett Harald Bengtsson, Kiruna, är därmed den sista akten i ett av de egendomligaste kommunalpolitiska skådespelen i Luleå stads historia avslutad. ……. Då jag inte engagerat mig uti det konglomerat av intriger, lumpenhet och svek mot givna vallöften och principer, som från vissa ledamöter, vilka blivit valda under samma partibeteckning som undertecknad – nämligen socialdemokraternas – då jag starkt reagerat mot förspelet med därav följande behandling av stadens arbetarkår och de ledande tjänstemännen samt tillvägasättet för stadsingenjörstjänstens tillkomst, vill jag med denna motivering reservera mig mot det nu förrättade valet” skrev Victor Enge.

Harald Bengtsson sade upp sig i juni 1937 och efterträddes av Erik Viking.  

1938-1951 Erik Viking  

Erik Viking var född i Jämtland år 1894 och var sedan tidigare anställd som byggnadsingenjör vid byggnadskontoret.

År 1947 började man tala om att bryta ut mätningsväsendet från byggnadskontoret. Erik Viking ansåg att han inte hade tid nog över för att sköta mätningsväsendet. Staden var nu av den storleksordning att det vore befogat att frilägga mätnings- och fastighetsregisterväsendet från byggnadskontorets allmänna arbeten. Mätningsingenjören Sten Birger Söderborg skaffade sig erforderlig kompetens som mätningsman genom att gå som specialelev vid Kungl. Tekniska Högskolan under ett år. I december år 1949 fick han behörighet att vara mätningsman i Luleå stad.

Erik Viking gick i pension år 1951 och bosatte sig sedan i Säffle, där han avled år 1980, 85 år gammal.

1952-1963  Sten Birger Söderborg

1963-1966   Curt Blidegård

Stadsingenjör Söderborg begärde under 1961 att få en förstärkning på kontoret för att avlasta honom det omfattande arbetet med fastighetsbildning. Till biträdande stadsingenjör utsågs lantmätaren Curt Blidegård. Han var född i Luleå år 1927 och son till affärschefen Manfred Blidegård och Gertrud Nordström.  En bror till Curt var den kände TV-fotografen Per-Åke Blidegård.

När Sten B Söderborg avled år 1963 blev Curt Blidegård ny stadsingenjör. År 1966 fick han en tjänst som fastighetsdirektör i Skellefteå och blev senare till marknadsdirektör i Örebro kommun, där han avled år 1991.

1966-1984   Georg Palmgren

När Curt Blidegård flyttade till Skellefteå fick jag möjlighet att efterträda honom som stadsingenjör

Jag är född i Boden 1929 och uppvuxen inom A5:s kasernområde. År 1943 flyttade vi till Gävle där jag tog studentexamen 1949. År 1955 avlade jag civilingenjörsexamen vid Kungl. Tekniska Högskolans avd för lantmäteri och tjänstgjorde därefter i lantmäteriet i Uddevalla och Gävle, vid stadsingenjörskontoret i Borås samt vid ingenjörsfirman Orrje & Co i Luleå innan jag år 1964 anställdes vid stadsingenjörskontoret.

Under min tid vid kontoret fick jag vara med om kommunsammanläggningen år 1969 och de omfattande arbetena under Stålverk 80-tiden

År 1984 övertog lantmäteriet verksamheten och personalen vid stadsmätningskontoret. Sammanslagningen föranledde stora protester från personalen och feta rubriker i tidningarna som t.ex. ”Hel förvaltning i Luleå säljs”, ”Statliga – mot sin egen vilja”, ”Fackförbund stämmer kommunen?”, ”Kommunen säger försvinn!”.

All personal erbjöds arbeten inom lantmäteriet och ekonomiska kartan m.m. Själv blev jag distriktslantmätare och chef för det nya kontoret fram till pensioneringen år 1993

Mer om stadsingenjörerna och stadsingenjörskontoret finns att läsa i skriften ”Stadsingenjörer i Luleå 1864-1984 – Från den förste till den siste” som kom ut år 2006. Den finns bl.a. i Forskarföreningens bibliotek, på Stadsbiblioteket och vid Stadsarkivet