NÅGRA MINNESBILDER FRÅN BRÄNDÖSKÄR, UDDSKÄR OCH ESTERSÖN I LULEÅ SKARGARD - Martin Johansson

Martin Johansson var född i Brändön 1903 och dog 1992. Han var under sin aktiva tid i likhet med sina förfäder verksam som fiskare och hade stora kunskaper om den gamla skärgårdskulturen vilken han dokumenterat i sin skildring om Brändöskär med flera öar vid 80 års ålder.

Beskrivningen finns införd i Lulebygdens forskarförenings jubileumsskrift år 1999

Brändöskär är ett gammalt fiskeläge. Exakt hur länge man där har fiskat för mig obekant, men säkert i flera hundra år. Hur livet gestaltade sig där ute när de första fiskarna slog ned sina bopålar lär jag ej kunna beskriva. Säkerligen var villkoren hårda. Man ställer sig onekligen frågan hur dagens generation skulle reagera om den helt plötsligt skulle konfronteras med alla problem som de första nybyggarna ställdes inför. Låt mig så från dessa problem övergå till dagens.

Jag vill utifrån mina subjektiva åsikter försöka återge hur förhållandena var under den tid jag vistades där i fiske tillsammans med min far och mina syskon från början av 1900-talet och fram till mitten av 30-talet - berätta vad personerna hette och vilka som ägde respektive stugor, hur ägarbyte skett och så vidare.

Södra sidan av Brändöskär

Första stugan på vänster hand på öns sydsida ägdes av predikanten och fiskaren Johan Petter Söderström från Brändön. Söderström var halvbror till min far. Han vistades i stugan med sin fru och döttrarna Alina och Amalia. Huruvida deras bror Albert, som tidigt emigrerade till USA, var där i fiske minns jag inte, men det är väl troligt. Under min tid var det mest Alina som med sin far var ute på strömmingsgrynnorna. Amalia deltog mest i arbetet på land.

Genom landhöjningen kom sjöboden att i det närmaste stå på torra land. Söderström byggde då en kaj framför sjöboden. Jag minns att när vi kom dit på vårarna var kajen borta. Så gick det några år. När Söderström fått dit kajen igen samlades Brändöskärs manliga befolkning och gjorde den stenpir som nu finns öster om sjöboden. Efter detta klarade sig kajen, men så småningom försvann den, beroende på att isens tryck förstörde stenpiren. ,

Söderström slutade med fisket. På grund av hög ålder drog han sig tillbaka till Brändön för att sköta ett mindre jordbruk. Alina, som sedan ingick äktenskap med Karl Fredrik Johansson, började då att bedriva fiske med sin make. Senare slutade också Alina och Karl Fredrik, varefter Amalia och hennes make Johan Johansson-Isaksson slog sig ned i stugan. Johan fiskade med sin bror Axel, som bodde i sin inköpta stuga, där även Robert Utterström från Brändön huserade. Därför var det slut med yrkesfiskare i Söderströms stuga.

Stugan inköptes sedan av tandläkare Backlund från Luleå. Där kom ingenjör Eriksson-Rask att under 60-talet vistas med sin fru, en dotter till Backlund. Eriksson-Rask var något av ett original, men en trevlig prick. Stugan såldes sedan till tandläkare Larsson från Luleå. Han var bara där några år. Han sålde i sin tur stugan till Ola Taube, konstnär och tidigare möbelhandlare.

Nästa stuga var uppsatt av Jan Petter Johansson, Kråknäs, Örarna. Där bedrev under min tid Herman, Alfred och Helmer Johansson fiske tillsammans. Min fru Märta berättar att hennes mor, dotter till Jan Petter, deltagit i fiske där ute. Innan jag går vidare så förflyttar jag mig till första världskrigets utbrott 1914, när Sverige mobiliserade. Jag minns att bröderna ett par nätter före krigsutbrottet var ute på strömmingsgrynnorna och fick en otrolig mängd strömming - det nämndes 70 tunnor (ca 8.000 kg). Alla tre bröderna blev inkallade till beredskapstjänst och då uppstod det problem. Det är svårt för en oinvigd att föreställa sig vad det innebär med så mycket fisk, vilka problem som uppstår. Deras åldrige far Jan Petter hämtades, något som han väl aldrig trott skulle hända. Han tog befälet över det unga gardet som skulle rensa strömmingen. Bröderna fick sedan permission och det hela ordnade upp sig. Jag har ett minne av att vi skulle få 25 öre för varje fjärding (30 kg) vi rensade.

Vidare. De tre bröderna som förut fiskat gemensamt med en båt började nu arbeta var för sig. År 1923 satte Helmer Johansson upp en ny stuga ovanför den gamla. Där fortsatte han att fiska, då framför allt med sönerna Verner , Arvid och Erik.

År 1937 lämnade familjen Helmer Johansson Brändöskär. Deras yrkesfiskarliv var definitivt slut. Deras stuga såldes till konstnären Erik Marklund. Där njöt Erik i många år med sin fru. Det var ett verkligt nöje att besöka Erik. Han var en historieberättare av rang. Han tog livet från den glada sidan. Hans hustrus plötsliga död på ön på 60-talet gjorde att Erik sålde stugan och försvann från Brändöskär. Ny ägare blev Sigurd Olovsson från Bensbyn.

Herman Johansson inköpte Karl Nordkvists stuga 1928. Om det var Nordkvist som ursprungligen satte upp stugan är mig obekant. Det var inte många gånger under min tid som Nordkvist befann sig där ute. Jag tror att det var ett par somrar han fiskade med Valfrid Norlin från Bensbyn. Denna stuga står kvar i oförändrat skick. Används bara som semesterstuga av Johanssons barn.

År 1936 slutade familjen Herman Johansson med fiske på Brändöskär. Många gånger har man ställt sig frågan: Varför övergav de fisket? Vad jag kan förstå var orsaken att det ekonomiska utbytet var för ringa. Det gavs ingen rimlig ersättning för de arbetsprestationer man utförde. Eller skall man säga som det står i arbetarsången Internationalen "Vi fordra människovärdet tillbaka" .

Allt är föränderligt. Jag förflyttar mig till Alfred Johansson. Vad är att säga om denne och hans söner. Alfred, som var kvar i faderns stuga, började fiska med dottern Helga samt sönerna John och Linus. Om man ser förhållandena av idag, så var både Helga och John bara barn, 11 och 13 år. Skulle det accepteras idag. Omkring år 1925 fiskade Alfred med Algot Öberg, Hinders ön. För mig är det obekant om han var fiskardräng eller delägare i fisket. År 1925 fiskade Alfred med Albert Nygren från Brändön. År 1927 arbetade han med dottern Helga och sonen Johan. Detta var sista året de bedrev fiske. Stuga med sjöbod såldes till bildirektör Hjalmar Josefsson från Luleå. Förmodligen är det fru Josefsson och sonen Bosse Josefssons barn som nu är ägare av stugan.

Jag fortsätter och drar mig västerut och hamnar i en stuga vars förste ägare var Joel Jakobsson, Brändön. Under några år av min vistelse på ön var det Johansson-Hjärt som med sin son Axel fiskade där. Denne Johansson-Hjärt var en framstående berättare. Han hade ofta besök av olika personer från Luleå, bl a "Pant-Nisse" Nilsson, som var chef för pantbanken i Luleå. Magister Brännström och två döttrar till stuvare Byström hörde också till gästerna. Dessa var främst ute för att fiska harr med utterbräda. Jag minns att de fick mycket harr, som de saltade in för vinterbehov. Dessa personer var täta besökare på Hjärts sjöbod, där farbror Hjärt berättade mångahanda rätt dråpliga historier - många ej lämpliga att återge. Att de blev uppskattade av åhörarna gick ej att ta miste på. Skrattsalvorna hördes på långa avstånd.

Hjärt var en hedersfarbror av den gamla stammen. Trots att han var starkt invalidiserad och gick nästan dubbelvikt med käpp var humöret på topp. Vad jag framför allt minns om Hjärt var att han hade en svaghet, om man nu kan kalla det svaghet. Han var nämligen förtjust i risgrynsgröt och -skall jag kalla det för smörgåsar - hårt bröd med okokt salt strömming med lök som pålägg. Han var ofta ensam i stugan. Jag brukade hjälpa honom med en del sysslor. Belöningen var risgrynsgröt, vilket då betraktades som lyxmat. Hans smörgåsar accepterade jag inte.

Så småningom lämnade han denna stuga. Mera om farbror Hjärt längre fram. Hur blev det i fortsättningen med den stuga som Hjärt bebott i så många år? Albert Nygren från Brändön kom dit med sin syster Helen och började fiska där. Årtalet kan jag inte dra mig till minnes. Albert fiskade med olika personer, bl a med Sigurd Olovsson från Bensbyn och Lydia Vesterberg, Brändön. Sedan fiskade han med sin fru Sylvia och sonen Olle. Det bör omnämnas att han var den siste yrkesfiskaren på Brändöskär. Han är nu sedan många år tillbaka sjuklig. Han lämnade Brändöskär och slog sig till ro i Brändön. Stugan stod tom i många år för att sedan säljas till Elov Carlsson, Örarna.

Stugan övertogs av Elovs måg Jan-Erik Björklund, Brändön, 1985. Både stuga och sjöbod revs och en ny stuga och sjöbod uppsattes samma år. Så var epoken Joel Jakobsson/Johansson-Hjärt/Albert Nygren slut. Nya vindar börjar blåsa över Brändöskär.

Nästa stuga var Karl Erik Svenssons från Brändön. Den har genomgått olika öden. Där fiskade K E Svensson med sonen Axel och dottern Alma. Det var inte så många år de ägnade sig åt den sysslan. Yrkesfiskarna började överge Brändöskär, således även Svenssons stuga. Stugan var i många år obeboelig.

Jag hamnar så småningom i den stuga, vars förste ägare var "Brämm-Oll" från Brändön. Söderström från Brändön blev genom inköp av "Brämm-Olls" hemman även ägare till denna stuga.

Den första som kom, sedan stugan i många år stått tom, var August Eriksson från Mjöfjärden med dotter Alma samt Enok Johansson från Siknäs som fiskardräng. Det bör påpekas att Eriksson innehade den första båtmotorn på Brändöskär .Det var en ruffad båt med Pentamotor. Om man tänker sig tillbaka till de första fiskarna som bosatte sig på ön - om de fått skåda denna motorbåt, vad skulle de tänka och hur skulle de reagera. Troligen skulle de ha skjutit ut sina båtar och flytt i hast. Eriksson fiskade under några år med Forsberg från Råneå och dennes dotter Hanna. Forsberg är sedan många år död. Hanna var syster till min

 bror Axels fru. Eriksson slutade med sitt fiske. Åldern tog ut sin rätt. Efter detta var Albert Johansson- Isaksson (bror till Johan, Axel och Karl Fredrik Johansson) där och fiskade tillsammans med sin son, mest för husbehov.

Så blev det i denna stuga inga mera yrkesfiskare. Stugan inköptes av Axel Nygren, Brändön, som sedan sålde till Rune Edström, Lövgren och Nilsson från Svartöstaden. Lövgren har avlidit för något.år sedan. Edström har inte varit där sedan 1985 p g a sin sjukdom. Annars har stugan flitigt utnyttjats som semesterbostad åt Lövgren och Edström samt Nilssons släktingar.

Så har jag hamnat i vår egen stuga. Min far, Nils Erik Johansson, flyttade denna stuga från Kluntarna år1902. På den tiden var det vanligt att fiskare från Brändön flyttade ut till Brändöskär när skolan slutade. Jag var alltså endast fyra månader gammal när jag första gången kom till Brändöskär med mor, far och syskon. Jag var då ovetande om hur livet skulle gestalta sig för mig. Innan jag går vidare kan jag berätta att de som då fiskade med min far var mina äldre bröder Nils och Erik. Dessa utvandrade i tidiga år till "det förlovade landet" USA, varom det sades i en visa "där inga kittsliga präster o s v". Jag frågade Nils, när han besökte Sverige, Luleå och Brändön om det stämde. O nej, blev svaret, det var inte något förlovat land, men arbete erbjöds det, hårt arbete i skogen. I Sverige fanns inte något arbete, därför lämnade han sitt hemland.

När Nils den gången besökte Sverige for han och jag till Brändön. När vi passerade en gård som kallas ”Gammelgården", berättade han följande. "I en hel vecka stod jag och Janne Nyman och handsågade plank och bräder. När lördagen kom frågade Janne Nyman vad jag skulle ha för betalning för arbetsveckan. Jag var ju lite blyg, så jag sade att han skulle ge mig vad han tyckte var skäligt. Janne tog då upp och gav mig 75 öre för en veckas hårt arbete. Undrar du varför jag lämnade Sverige?"

Axel och min bror Albert, som var äldre än mig, var dom som sedan fiskade med min far. Vi andra syskon fick delta efter förmåga. Tiden rann iväg. Vi började att aktivt delta i fisket. Nog gav det ett dåligt utbyte med tanke e på det slit som fiskets utövare var utsatta för. Men det var så på den tiden, det fanns inte så mycket annat att välja.

Jag minns framför allt hur Axel, John och jag fiskade. Nog var det många gånger som det fanns bara dag och inga nätter. Några minnesbilder. En lördag for jag ensam (det skedde många gånger) med fisk till Luleå. Vi hade varit ute tre nätter i rad på strömmingsgrynnorna. När jag for från Luleå på väg till Brändön somnade jag och vaknade i Brändösundet. Det hände också Albert Nygren ett par gånger, fast vid andra platser. Bör påpekas att detta inte var någon daglig företeelse. Det fanns ju tillfällen till vila och återhämtning.

Ett annat minne, det är svårt att ange exakt årtal, men bör ha varit omkring 1927. John eller möjligen Axel och jag hade varit ute och fiskat på natten. Vi fick några lådor strömming och ansåg att det var för litet för köra in till Luleå med det. Alfred Johansson med sin son John hade också fått några lådor. De erbjöd mig att köpa deras fångst. Jag accepterade detta, fick låna deras större båt med försegel, satte dit vår 2 hk motor och gav mig iväg. Det var hård ostlig vind, färden till Luleå gick med flygande fart. Vid ankomsten till fiskebåthamnen stod där fiskhandlama Öström och Schwitzgold.

För en gångs skull var det jag som kunde bestämma priset, ingen annan var där med strömming. Det hade varit stormigt några dagar, alltså ont om strömming i Luleå. Herrama överbjöd varandra, det var till slut Öström som avgick med segern. När jag stod där kom en dam fram till mig och frågade vart jag skulle fara och när jag svarade att jag skulle till Brändöskär bad hon mig att jag skulle köra henne till Småskär. Jag sade att jag aldrig varit där, men hon skulle visa vägen. Resultatet blev att jag körde henne till utsidan av Småskär. På vägen ut bjöd hon på smörgåsar och när vi var framme räckte hon mig 10 kr. Den resan var en bra affär. På den tiden brukade det inte regna manna från ovan.

Axel började sedan fiska med sin svärfar från Råneå, densamme som förut fiskat med Eriksson, Mjöfjärden.  John och jag fortsatte i några år, men John tröttnade på fisket och övergick till byggnadsarbete. De följande åren bedrev jag fiske med olika personer, ett år med Albert Nygren, sedan med Lars Löv från Råneå. Denne var till åren kommen, men var efter sin ålder kry .Sedan fiskade jag med Edvin Sunden från Råneå och den sista sommaren med Edvin Nilsson, Örarna. Därefter blev det andra sysselsättningar.

Nästa stuga ägdes av någon Björklund från Brändön, troligen Axel Björklund d ä. I denna stuga bodde föräldrama till Kalle Hansson, Brändön. De var bägge gamla, fadern hette Hans Petter. I mina yngsta år fiskade de i mindre omfattning med dottern Emma och barnbarnet Ester. Sedan kom Kalle Hansson, som arbetat på Narviksbanans byggande, till Brändöskär. Han började fiska med olika personer, bl a med OIle Hansson en kort tid, Johan och Petter samt Kalle Söderberg. Denne Kalle Söderberg flyttade sedan till Siknäs och gifte sig där .En brorson till mig är för övrigt gift med Kalle Söderbergs dotter och bosatt i Stockholm. Kalle Hansson byggde sig en ny stuga med sjöbod. Genom en brand ödelades hans nya stuga och sjöbod, samt stugan närmast vår och Gustav Nordströms stuga som då var inköpt av Nils (Nike) Nyström från Brändön.

Nu kommer vi till stugan där familjen Utterström från Brändön uppehöll sig i fiske. Den förste ägaren var Jakob Andersson, Brändön. Axel Nygren, också från Brändön, sade en gång till mig att han, medan han var i USA, skrev hem till sin fru Amanda och sade att hon under alla förhållanden skulle ropa in stugan när den auktionerades ut. Så blev det inte, stugan inropades i stället av John Björklund, Brändön, som i sin tur sålde till bröderna Johan, Karl Fredrik och Axel Johansson, Örama (Kråknäs). Jag vill minnas att familjen Utterström flyttade till Junkön och vidare till Svartöstaden. Deras gård i Brändön inköptes från Söderström till Tycko Sundvall, Hertsön. Vid utbyggnad av Örnäsets begravningsplats inköpte kommunen stugan, som fortfarande sägs stå kvar där ute och Sundvall byggde sig en ny. Sundvall avled 1986 -90 år gammal.

Jag fortsätter med samma stuga. Sjöboden äger Henry Nygren och Bosse Palmgren. Stugan har Arne Johansson från Brändön (son till Karl Fredrik och Alina) rustat upp till förstklassigt skick. Så var det inte mer att säga om Jakob Anderssons skapelse.

Nästa stuga som nu är borta, ägdes av Nils Petter Nilsson från Brändön. Där vistades, när jag var i fem- eller sexårsåldern, Algot Sandberg från Brändön med sin fru Mia, dotter till Nils Petter Nilsson. Deras båda söne

.

Ruben och Edvin var i min ålder. Jag minns att fru Sandberg var oerhört rädd för åska liksom min mor. Jag minns när hon en kväll kom över till min mor, båda var oroliga när karlarna var ute på sjön.

Algot Sandberg ska enligt uppgift ha bedrivit fiske med Algot Lundgren, Brändön. Algot var kusin till bröderna Arvid och Arne Nilsson, Brändön. Ett tragiskt öde drabbade Algot. Han led av s k fallande sot (epilepsi) och hur otroligt det än låter så drunknade han på gårdsplanen. Vid stallet hade samlats en stor vattenpöl. Han råkade ramla i denna och drunknade. Hans bror drunknade på isen under vinterfiske. Angående Nils Petter Nilssons stuga där Sandberg fiskade, minns jag följande. Johan Nilsson kom dit en sommar, rev ned stugan och lade den på land för att senare frakta den till Brändön. Så blev det nu inte, den låg kvar där och förstördes av väder och vind.

Vad mer är att berätta om stugorna och hur livet gestaltade sig innan Brändöskär upphörde som yrkesfiskarland.

Abraham Rönnbäck, som på sin tid var ägare till Degerön, kom till Brändöskär. Bedrev där med sin familj fiske utifrån den stuga där Robert Utterström tidigare bott. Sedan kom Arvid Vikström, "Bokö-Arvid", och började fiska där med lejd arbetskraft. Det var dels Enok Johansson från Siknäs, som förut varit dräng hos August Eriksson, Mjöfjärden, och dels Einar Rönnbäck. Vikström tänkte etablera sig som fiskare. Han började med att sätta upp en sjöbod och stuga intill den plats där Råberg idag har sin stuga. Tydligen ansåg Vikström att de ekonomiska förutsättningarna var alltför dåliga. Det hela rann ut i sanden.

Stugan ovanför vår stuga ägdes av Janne Öberg från Hinders ön. Stugan sattes upp av min bror Axel Johansson 1927. Han sålde sedan till Axel Nygren, som i sin tur sålde den vidare till Åke och Karin Blixt 1947.  Denna stuga var då liksom de övriga i miserabelt skick på grund av att yrkesfisket upphört. Stugan är nu upprustad och bebos av makarna Blixt både sommar och eftervinter.

Så var det alltså på den södra sidan under den tid yrkesfiske bedrevs. Jag förflyttar mig nu till norra sidan Persögrund. Vad är att säga därom.

Norra sidan av Brändöskär

Den största och första stugan man kom till ägdes av Karl Öberg, Hinders ön. Den står inte kvar nu. Där bedrev han ett intensivt fiske med sina båda äldre söner samt sin far, kallas "Öbergs-Janne". Kalle Öberg och hans söner var kraftkarlar. Det sades att de arbetade med bar överkropp när de om vintrarna var i skogsarbete. Detta för att svettas mindre och därmed förmodligen prestera mera. Dessa två samt en yngre bror föll offer för lungtuberkulos. Karl Öberg hade en stor, tvåmastad segelbåt, efter den tidens mått oerhört stor. Det var många fiskare som lånade båten för att segla till Haparanda och Töre för att sälja saltströmming samt göra allehanda inköp. Stugan och sjöboden revs och fraktades till Hinders ön, troligen Skatan.

Nästa stuga, som ägdes av Olov Johan Öman från Hindersön, mötte samma öde. Den flyttades till Ostisundet på Hindersön, allt enligt vad dottern Sally Östling upplyst mig om.

Vi kommer nu till Nils Gabriel Johanssons stuga. Gabriel Johansson var farfar till bröderna Arne och Arvid Nilsson. Gabriel var också bror till min farfar. Där fiskade Axel Palmgren, Brändön, med sin son Gideon.

Vesterberg ifrån Brändön ägde nästa stuga, som inte heller finns kvar. Där fiskade han med sin dotter Lydia, möjligen också med sonen Emil innan denne reste till USA. Emil återkom från USA och var då efter en olyckshändelse nästan totalt blind. Efter hemkomsten revs deras lilla stuga och en ny uppfördes. Vesterberg hade också en motorbåt, byggd av Johan Nilsson och hans far i Brändön. En gång var de ute i fiske vid Storgrunnan. Båten var ankrad men slet sig och i den hårda vind som blåste upp blev båten vrak. Johan Ökvist, Hinders ön, byggde sedan en ny båt.

Med denna båt var jag med när Lydia körde till Tistelön och hämtade min bror Albert, som omkommit när han var ute och fiskade med min far och min yngre bror. Dessa låg kvar vid båten och räddades av några personer från Sundom. Jag undrar om det var detta som knäckte min far.

Så kommer vi till Kalle Söderbergs stuga. Huruvida det är han som satt upp stugan vet jag ej, möjligen är det så. Det har sagts mig att han hade haft en stuga, mellan Öbergs och Olov Johan Öhmans, som brunnit innan jag kom till Brändöskär. Jag minns inte att Söderberg någonsin var i fiske på denna sida av Brändöskär. Vad jag vet inköptes hans sjöbod av Ernst Sundling, Hindersön, som satte upp en mindre stuga. Där fiskade Ernst med sin far och systern Emmy Sundling-Ottosson. Stugan inköptes sedan av Ivar Holmqvist från Luleå. Ägare var då Alida Sundling, född Nyman.

Därnäst kommer Öqvists stuga och sjöbod, som enligt vad jag fått reda på blivit flyttad från Bergön av Johan Öqvist från Hindersön. Det finns ett årtal inhugget från slutet av 1700-talet. Jag minns att stugan stod tom i min barndom. I ett senare skede kom Johan Öqvist med sina söner Albin och Artur. De bedrev ett intensivt fiske. Johan Öqvists fru var syster till Berglund och August Vikman från Brändön. De, liksom flera andra, slutade med fiske. Artur gifte sig med Sally Öhman, Hindersön. Albin gifte sig och flyttade till Långön. Deras föräldrar samt alla Öqvists barn är nu döda.

Vad finns att säga om den sista stugan på Persögrundet, Nyströms stuga. Den är gammal, troligen en av de äldsta bestående. Under min tid var det Nils (Nike) Nyström som med sin son Erik fiskade där. Jag vill minnas att även en dotter, Alma, var med. Några andra kan jag inte dra mig till minnes unde den tid jag vistades där. Nils Nyström blev invalidiserad genom sjukdom, han fick använda protes på ena benet, men deltog trots detta i fisket. Nyström var kusin till min far.

Tiden gick och sonen Erik gifte sig med Emma Björklund från Brändön. Hon deltog på fullt allvar med sin man i fisket, som vilken karl som helst. Det måste ha varit slitsamt. Så småningom lättades hennes arbetsbörda i takt med att sönerna växte upp. Torsten var den som mest deltog i fisket. Tiden stod dock inte stilla. Han som övriga slutade med yrkesfisket. Det var bara Albert Nygren som höll ut.

Brändöskär är numera ett semesterland med fritidsfiskare. Farväl Persögrundet. Återkommer till den nya tid som sveper fram med stormkraft kring den gamla bebyggelsen. Positivt eller negativt får andra avgöra.

Den senare utvecklingen på Brändöskär

När Albert Nygren, den siste mohikanen - om jag får uttrycka mig så -1957 lämnade Brändöskär för alltid, började fritidsvindarna att svepa fram över det gamla anrika fiskeläget.

Även under Alberts tid började dock svaga sådana vindar skönjas. Om jag inte minns fel var det Albert som satte upp den första sommarstugan där ute, åt brandchefen Blixt. Den flyttade han från Tistelsön. Sedan förvandlade målare Vikström från Luleå Söderströms nätboda till fritidsstuga. Valter Lund satte upp en stor modern stuga. Lund flyttade sedan till Stockholm och under 1986 ska han inte ha vistats i stugan. Den är nu till salu.

Karl Viklund byggde en stuga och så gjorde också tandläkare Nilsson, vars stuga senare inköptes av Karl Ivan Muller. Åke Blixt finns i f d Axel Johanssons stuga. Vidare Allan Karlsson, Örarna, Göran Nordkvist samt Helmer Andersson, Brändön, Ove Wallin, Luleå, Vesterberg från Bensbyn, Henry Nygren samt Bosse Palmgren, vilka alla skaffat stugor. Åke Björk har byggt en sjöbod, stugan fanns förut.

Sedan kommer vi till stugorna inne i viken. Där finns f d Råbergs stuga som fick ny ägare 1987, Kurt Engström från Luleå och Torsten Isaksson från Hertsölandet. På Persögrundet har Ivar Holmqvist inrett en sjöbod till stuga. Jonsson från Skellefteå finns också där och Gerhard Holmqvist, Luleå, Sören Björkman, Sävast, Bertil Olsson, Persön, Jakobsson, Åkerlund och Nyström från Luleå, samt Andersson från Gammelstad. Hans Hanssons stuga i Kalvhamn fick ny ägare 1986. Den är nu utbyggd.

Numera är alla gamla fiskarstugor upprustade och förbättrade och många ägarbyten har skett. Sammanlagt finns det vid utgången av 1986 summa 22 stugor plus en i Kalvhamn. Det sägs att ytterligare sju stugor ska uppföras. Av dessa 22 stugor finns endast åtta gamla stugor kvar; f d Söderströms, Olovssons, Josefssons, Edströms, Johanssons, Ökvists och Nyströms.

Yrkesfiskare på Brändöskär och havets offer

Under min tid på Brändöskär har jag kommit fram till att cirka 70 personer vistades där under fiskesäsongen. Antalet båtar var 20. Av de personer som var där i yrkesfiske lever följande (1986):

Emma Nyström, Brändön, 91 år .

Axel Johansson, Råneå, dog 1987 över 90 är gammal

Albert Nygren, Brändön, 85 år

Martin Johansson, Luleå, 84 år

Artur Johansson, Örarna, 84 år ,

Joel Johansson, Örarna

John Johansson, Hindersön

Linus Johansson

Helga Johansson, Jämtön

Verner Johansson, Luleå

Arvid Johansson, Örarna

Edvin Sunden, Råneå

Alma Eriksson-Johansson, Råneå

Allan Isaksson, Brändön

Torsten, Börje och Folke Nyström (bröder)

Olle Hansson, Hertsön

Olle Alinder, Stockholm

Sylvia Nygren, Brändön

Olle Nygren, Brändön

Henry Nygren, Luleå

Axel Johanssons båda söner, Hindersön

Emmy Sundling-Ottosson, Luleå

Yrkesfisket har krävt sina offer. År 1898 hände följande i Brändön. Den då sextiosexårige Johan Björklund,kallad "Björklunds-Jan", och den trettioåttaårige Johan Petter Bergström for ut för att vittja sina nät. Bägge omkom. Björklund efterlämnade tre unga söner och Bergström far, mor och fem små barn.

Min bror Albert omkom år 19xx. Far, Albert och min yngre bror var på senhösten ute i löjfiske. Av någon anledning seglade de omkull med båten. Den fastnade genom att näten som föll ur båten fastnade i botten.

 Dom låg liksom för ankar. Albert var en skicklig simmare. Far berättade att han for under båten för att lösgöra en mast, och med denna som säkerhet simma mot land för att påkalla hjälp. Han fick kramp i det iskalla vattnet och avled. Han drevs med vinden till han hamnade på Tistelsön, som jag tidigare berättat om. Min far och Arvid satt på båtkölen. Av en ren händelse var en person från Sundom ute på jakt en bit från stranden, han hörde nödropen och sprang till Sundom för att hämta hjälp.

En annan tragisk händelse kan jag också berätta om. Albert Nyström och hans far hade fört ut salt samt annan utrustning till sin fiskarstuga för det kommande löjfisket. När de kom ut för att börja fisket hade någon stulit all deras utrustning. Vad var att göra? Albert seglade hem till Brändön för att hämta nya förråd. Det hela slutade med att han, förmodligen i hård vind, seglade omkull och drunknade.

När min nu avlidne bror Nils sista gången besökte hemlandet, berättade han för mig följande händelse, som kunde ha lett till katastrof.

Då min far samt Nils och Erik höll på att stena skötarna för att fara ut till Storgrynnan, kom en fiskargranne kallad "Änt-Janne”. Han varnade dem för att fara och lägga ut skötarna, "det blir hårt väder, ni kommer aldrig tillbaka ". Plötsligt, utan minsta förvarning, blåste det upp till en oerhörd storm från nord, det blev nästan fullständigt mörkt. Far och bägge bröderna, samt Nils Nyström med söner, började i den hårda stormen att ro mot hamnen. Nils berättade att de var blodiga i händerna när de slutligen nådde hamn. Bröderna Johansson från Kråknäs sökte lä bakom Småskärsklippan. Alla trodde att de hade omkommit. När stormen lagt sig kom de tillbaka till hamnen. Han berättade att flera fiskare samma natt omkommit i fiskelägena i Piteå. Det sades att mannen som varnade dem kunde spå väder genom att titta på molnen och detta har nog sin giltighet även idag.

Kapellet på Brändöskär

Enligt inhuggningar ovanför dörren byggdes kapellet på Brändöskär år 1774. I kyrkan finns en tavla skriven av fiskaren och predikanten Johan Petter Söderström från Brändön. Texten på 1avlan lyder som följer:

Jakob Andersson och JF. Lundgren reste till staden fredagen den 9 juli 1886 och på återresan lördagen den 10 juli inträffade den sorgliga händelsen ett häftigt stormväder hvarvid de stötte mot en sten och förgingos.

De hade lastat 15 tunnor salt, en mjölsäck, en slipsten och 100 brödstycken förutom allt annat.

En större ny isbåt som för första gången var på resor och som Andersson med stor brådska hade färdig gjorde hans grav.

Andersson är djupt sörjd och saknad af hustru och fyra barn, fader och moder, syskon och vänner. Lundgren även så, fast utan hustru och barn.

Herren vill med denna sorgliga händelse ropa tilloss att vara vaken, se jag kommer snart och min lön med mig.

Varje sommar hålls två gudstjänster i det gamla kapellet som tillhör Nederluleå församling. I kapellet har uppsatts en predikstol samt en altartavla, som målats av avlidne konstnären Erik Marklund från Luleå. Marklund satte även upp en Kristusbild på Bådan. Det kostade Marklund många månaders arbete att färdigställa den. Min son Roland och Marklund borrade i klippan och bultade fast den. Måsarna verkar inte ha någon respekt för Marklunds skapelse, men vi övriga har nog med tiden börjat uppskatta den. Kanske borde stugägarna på Brändöskär se till att skydda skulpturen från förintelse.

I Marklunds f d stuga finns en tavla uppsatt som beskriver straff för olika förseelser. Straffsatserna finns fortfarande kvar i Sveriges Rikes Lag med ett undantag, Dödsstraffet är numera upphävt. Skulle där åberopade straffsatser strikt tillämpas idag?

Uddskär och Estersön

Jag har nu lämnat min barndoms nejder och förflyttar mig till Uddskär och Estersön. När man kommer västerifrån och löper in i Estersösundet så ser man i sundet mellan Saxskär och Uddskär en fiskarstuga. Stugan uppsattes år 1885 av Olov Fredrik Johansson från Hindersön. Där bedrev familjen Östling fiske. I ett senare skede fortsatte fisket med sonen Hjalmar Östling med hustru och barn. År 1930 upphörde yrkesfisket och familjen slog ned sina bopålar för gott på Hindersön. Denna som övriga fiskarstugor blev fritidsbostad för de efterkommande. Dammandören kallas ön där stugan står. För den oinvigde säger namnet ingenting. En gång för länge sedan flöt en drunknad i land där, förmodligen en finsk säljägare. Därför fick platsen i folkmun namnet som betyder död mans ö.

Storviken heter fiskeplatsen på östligaste delen av Uddskär mot Estersösundet. Där bodde två familjer vars huvudsakliga uppgift var fiske. Där inträffade också en dramatisk händelse. Det är väl förståeligt att jag med hänsyn till eventuella släktingar inte vill nämna namnen på de inblandade i denna sorgliga händelse. I motorbåt begav sig en man och hans fru samt en tredje man, ägaren till båten, på resa mot Luleå. När de kom fram meddelade de att kvinnans make hade ramlat överbord på Brändöfjärden och omkommit. Om det var till polisen eller till befolkningen på Uddskär eller Brändöskär som de rapporterade olyckan vet jag ej.

Skärgårdsbefolkningen och andra vägrade tro på vad de två berättade, utan trodde att ett mord hade skett. Mannen som var delaktig i dramat var också han gift och hade två söner. Den ene emigrerade till USA, men vad som hänt med den andre är mig obekant. Tiden gick, mannen och frun till den omkomne lämnade Storviken och bosatte sig på Seskarö. Långt senare i samband med ett Stockholmsbesök avled kvinnan på tåget. Mannen bodde fortfarande kvar på Seskarö. Sina sista dagar upplevde han på ålderdomshemmet i Nikkala, där han för många år sedan avled 90 år gammal.

Saxskär och Uddskär, ofta kallat Vikarlandet, samt Estersön är intressanta därför att där har funnits året runtboende sedan flera hundra år tillbaka. På Brändöskär finns det inte dokumenterat att någon skall ha varit bosatt året om, men att det är ett gammalt fiskeläge bevisas väl av att där byggdes ett kapell år 1774. Man kan ta för givet att det inte var den första bebyggelsen på ön, vilket betyder att där bedrivits fiske sedan långt före 1774.

När de första slog sig ned på Saxskär, Uddskär och Estersön lär väl vara svårt att exakt ange, likaså hur de bosatte sig där och hur de blev ägare av respektive öar. Att öarna varit befolkade sedan hundratals år tillbaka är ett faktum. Både på Saxskär och Uddskär finns rester efter bebyggelse.

Ingemar Östling från Sundom, son till Johan Östling som bedrev fiske på Esters ön tillsammans med August Nilsson och Johan Käck, berättar följande. I början av 1700-talet satte en avlägsen släkting till Ingemar upp en stuga på Saxskär, sysselsättningen var förmodligen fiske. Denna stuga skulle enligt vad han uppger ha flyttats till Estersön 1750. Vad säger mig nu detta? Han var väl ingen yngling när han på 1700-talet slog ned sina bopålar på Saxskär. När han, antagligen med sin fru och barn, flyttade till Estersön måste han ha varit en åldrig man. Jag gör ett antagande - skulle möjligen några av hans barn gift sig och skulle då Janne Östling, den sk "Estersö-Jannel', varit barnbarn till denne. Det var nämligen 95 år från flyttningen 1750 till Janne Östlings födelseår 1845. "Estersö-Janne" hade många barn, några av dem känner jag mycket väl, nämligen Mina gift med Robert Utterström, Brändön, som sedan bosatte sig i Svartöstaden, Maria gift med Ville Lindgren, Junkön, som sedan bosatte sig i Brändön och Alina gift med Albin Lindgren, Degerön.

Några Luleåbor blev så småningom genom köp ägare till delar av Esters ön. År 1947 inköpte Ragnar och Gunnar Lindgren Estersön. Ragnar med familj bosatte sig där under sommaren, varvid han bedrev fiske. Det är några år sedan Ragnar avled. Hans fru Signe med barn fortsätter i fädrens spår.

Jag kan inte lämna dessa trakter utan att berätta vad familjerna Lindgren, nu bosatta i Brändön, säger till mig. Låt mig citera: "En gången tid bodde på Uddskär/Vikarlandet en kvinna kallad 'Vikarmor'. Kvinnan ifråga var ensamstående och hade flera barn. Möjligen var Hans Fredrik Fiskare, född 1795, hennes man. Denne hade omkommit vid en fiskeresa till Uleåborg. En annan man som omkom vid säljakt kan annars ha varit hennes man. Denna kvinna skulle en dag ha beslutat sig för att till fots bege sig till Stockholm för att uppvakta kungen, för att på så sätt bli ägare till Vikarlandet. Det sägs att hon inte fick bli ägare, utan endast fick rätt ta skog för att bygga och underhålla bostäder plus vedbrand."

Vem kvinnan var och varifrån hon kom vet man ej. Detta var före industrialismens genombrott i vårt land. Försörjningsmöjligheterna var jorden och havet. Med tanke på den prestation hon utförde med fotvandringen till Stockholm, borde hon stå på en framträdande plats i Guiness rekordbok.

Skulle nu detta med "Vikarmor" vara något särfall i vår historia? Ingalunda! Linnea Fjällstedt, författarinnan till böckerna "Ödeslotten", "Hungerpesten", "Missgärningen" och "Befrielsen", berättar om de svåra förhållanden som gällde för dem som var tvungna att dra ut till skogarna i väglöst land för att söka sin utkomst. Detta skedde så sent som på l890-talet. Det var inte bara till öar och skogar man utvandrade, det var också en emigration utan like.

Man ställer sig frågan under vilka förhållanden de levde som först slog sig ned på Estersön och andra öar. Det är klart att livet måste ha varit hårt, framför allt den första tiden. Jag frestas att tro att sedan de väl fått sina bostäder ordnade så blev nog livet långt drägligare än för deras jämlikar på fastlandet. Det fanns gott om fisk i havet och vilt i skogarna och i takt med uppodlingen kom väl kreatur in i bilden.

Självklart är att dagens bilåkande, flygande, jäktande generation inte skulle tänkas acceptera ens någon del av deras tillvaro.

Vi lever idag i en föränderlig värld, något som man tvingas att acceptera även mot ens vilja. Jag frestas att tro att den stora delen av svenska folket, då mest den unga generationen bävar inför vad som sker och kommer att ske om inte några motåtgärder presteras. Kärnvapenhotet och den globala naturförstöringen av våra skogar, jord, hav och sjöar är skrämmande. Det går inte att blunda för det som sker. Dagligen via olika media blir vi påminda om det ena efter det andra giftutsläppet, främst då i haven. Detta är mina personliga åsikter, kan vi inte vara överens om att vi endast fått vår jord till låns och skall överlämna den till kommande generationer oförstörd. Om inte - lär det uppstå problem för dem som ska överta arvet efter oss.

Med detta avslutar jag min skildring över skärgården förr och nu. För den som inte läst Anders och Britt-Marie Rönnbäcks bok "Ett blänk i evigheten, öar i norr" vill jag rekommendera den, där skildras fint hur folket lever på våra skärgårdsöar idag.

Tillägg angående Brändöskär

Gustav Nordström från Brändön hade sin stuga och sjöbod på Brändöskär. Den låg mellan Ove Wallins och Arne Johanssons stuga, ny ägare Nygren, Brändön. Vad det gäller Gustav och Jakob Nordström stödjer jag mig på Åsa Nordéns bok "Sällsamheter i Norrbottens kustland", samt vad prosten Albert Nordberg i Gammelstad skildrar i en av sina böcker.

Under finska kriget 1808-09 rastade ryska armén i Råneå. Då rymde två ryska soldater. De skulle enligt vad som sagts, ha tagit med sig ryska krigskassan och gömt den någonstans kring Råneå. En av de ryska soldaterna, Romansson, tog sig till Brändön. Efter några års vistelse där ingick han äktenskap med en nio år äldre kvinna och tog sig namnet Nordström. Förmodligen var detta kvinnans efternamn. Enligt vad som utretts fick Romansson-Nordström i sitt äktenskap två söner, Gustav och Jakob, samt två döttrar. Den ena gifte sig Larsson i M örön och den andra förblev ogift. Jag har för mig att under min tid i Brändön bodde hon tillsammans med Gustav Nordström, som var änkeman.

Gustav och Jakob Nordström bedrev jordbruk i Brändön. Gustav bedrev också fiske på Brändöskär tillsammans med Johan Nilsson, som var son till båtbyggaren Nils Petter Nilsson. I sitt äktenskap hade Gustav fyra söner, nämligen Nils Johan, Karl, Arvid och Leo. Jag har endast ett svagt minne av Jakob Nordström och tror att han hade fyra döttrar.

Gustav Nordströms son Arvid kom hem från USA, och började med fiske på Brändöskär i sin fars stuga. Det blev bara en kort tid som han fiskade, innan han inkallades till militärtjänst. Han insjuknade under sin militärtjänstgöring och avled. Därmed var Nordströms fiskeepok slut. Ättlingar efter den ryske soldaten Romansson-Nordström finns idag i fjärde led i Brändön, Mörön och Stockholm. En av Gustavs söner var nämligen bosatt i huvudstaden och verksam som rektor för Betelseminariet.

Vad är att säga om fallet Romansson - är det ett särfall? Ingalunda! Sedan århundraden har Sverige varit ett invandrarland. Vallonerna kom långt tidigare. Sedan har det varit invandring, främst från europeiska länder. De senaste åren har väl slagit rekord. Jag överlåter åt andra att bedöma huruvida invandringen är positiv eller negativ för landet.