Erik Rudolf Waldenström  1872-1881

 

 

Inrättande av stadsingenjörstjänst

Efter J. E. Nyströms avsägelse i januari 1872 uppehölls stadsingenjörssysslan av länsbokhållaren Erik Rudolf (Rulle) Waldenström.

   År 1874 föreslog fullmäktigeledamoten Holm att stadsfullmäktige skulle anslå medel till att avlöna en stadsingenjör. Vid den tiden pågick arbetet med att utforma förslaget till en byggnadsordning för Luleå stad och frågan om tillsättande och avlöning av stadsingenjören fick därför vila.

   Byggnadsordningen för Luleå fastställdes den 26 februari 1875 och innebar bl.a. att det skulle inrättas en byggnadsnämnd. Den kom att bestå av fem ledamöter, varav magistraten utsåg två och stadsfullmäktige de tre övriga. Till ordförande utsågs lantmätare J. E. Nyström.

   Byggnadsnämnden ansåg sig behöva biträde av en sekreterare, en stadsingenjör och en stadsbyggmästare samt dessutom en vaktmästare för uppassning mm. Avlöningen föreslogs till 200 kronor om året för vardera stadsingenjören och stadsbyggmästaren samt 100 kronor för sekreteraren och 50 kronor till vaktmästaren.

   Stadsfullmäktige biföll förslaget, men uttalade samtidigt att det borde upprättas instruktioner för bl.a. stadsingenjören.

 

Instruktion för stadsingenjören

Instruktionen fastställdes vid byggnadsnämndens sammanträde den 1 maj 1875 och innehöll bl.a. att det ålåg stadsingenjören

att närvara vid nämndens sammanträden med rätt att i överläggningen men ej i besluten deltaga,

att emot särskild ersättning, som av nämnden i händelse av tvist bestämmes, tillhandagå staden och enskilde med tomtkartors upprättande och utstakning av gränslinjerna för de byggnader som skola uppföras,

att upprätta den karta med beskrivning, som kan erfordras för stadens förändrande i kvarter, torg och allmänna platser,

att å denna karta eller å särskild sådan angiva, efter avvägning, markens höjd och lutningsförhållanden,

att sedan stadsplanen blivit fastställd, verkställa den avritning av plankartan och avskrift av beskrivningen, som bör ingå till Kongl. Civildepartementet,

att upprätta karta över varje tomt, som hädanefter, på grund av vederbörande myndighets beslut bildas eller förändras, på sätt i 22 § av byggnadsordningen föreskrives,

att hava närmaste tillsyn däröver, att byggnaderna uppföras i enlighet med därför utstakade gränser samt till nämnden anmäla, när avvikelse skett samt

att i övrigt och där så påfordras samt särskilt enl. 66 § byggnadsordningen tillhandagå nämnden.

 

I kungörelse den 16 april 1875 meddelas att byggnadsnämnden antagit länsbokhållaren Erik Rudolf Waldenström till stadsingenjör och fanjunkaren J. Lundberg till stadsbyggmästare, med förbindelse för dem båda att mot skälig ersättning tillhandagå dem av stadens invånare som önska anlita deras biträdande med upprättande av, den förre av tomtkartor och den senare av byggnadsritningar.

 

Karta över Luleå stadsplan

Erik Rudolf Waldenström arbetade redan innan han blev stadsingenjör med att upprätta en ny karta över staden. Den tidigare kartan från 1858 års planläggning omfattade endast områdena öster och väster om 1790 års stadsplan. Nu gjordes en ny karta i skala 1:2000 där man fortlöpande förde in alla förändringar i byggnadsbeståndet mm.

   År 1871 kunde han uppvisa den nya kartan. Stadsfullmäktige beslutade även om en ny numrering av fastigheterna. Den innebar att gård eller tomt skulle åsättas ”hel nummer”. Ordningen för numreringen skulle ske tvärs över staden i norr och söder. Om en tomt därefter delades i två eller flera delar skulle varje del behålla det ursprungliga numret med tillägget a, b, c etc.

   Fastigheterna numrerades från nr 1, som låg inom kvarteret vid Luleå Ångsnickerifabrik, till nr 497, som avsåg gator och vägar.

   Kvarteren numrerades från nr 1 till nr 106.

   Dessa fastighetsbeteckningar kom sedan att gälla fram till dess det nya fastighetsregistret med tomter och stadsägor infördes på 1920-talet.

 

Waldenström fick även i uppdrag att utarbeta en ny jordebok över staden i överensstämmelse med den nya numreringen. Som underlag för denna jordebok gjordes omfattande utredningar om äldre upplåtelser av  tomter och vretar mm.

 

Avsägelse

I oktober 1881 skriver Waldenström till stadsfullmäktige och begär att bli befriad från uppdraget i fattigvårdsstyrelsen och anför: ”Av sjukdom hindrad att med tillbörlig omsorg fullgöra de skyldigheter som åligga mig i egenskap av ordförande i stadens fattigvårdsstyrelse …”

   Även tjänsten som stadsingenjör begärde Waldenström att bli befriad från. Nämnden behandlade ansökan den 17 januari 1882 och beslutade att kartografen G. W. Bucht skulle i fortsättningen biträda nämnden med de göromål som tillhörde stadsingenjörsbefattningen.

 

 

Några glimtar från Rudolf Waldenströms uppväxttid

 

Ur brodern Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875 har jag hämtat följande episoder:

 

”Min far hade icke så litet av detta humör i arv. En stående term när han blev ond, var: ”Ni ska få smörj, så det osar efter”. Men hans vrede gick hastigt över, liksom den hastigt kom, och då var han glad och språkade och skrattade och talade om historier. Både han och vi glömde örfilarna. För resten hörde smörj på den tiden till dagligt bröd. Det måste så vara. Ingen fann däri något besynnerligt, och ingen jämrade sig, sedan svedan väl var över. Fick man smörj i skolan det var inte värt att klaga, ty då fick man bara mer.

   Vad mig personligen angår, så var jag ett undantag. Jag fick inte mer än en enda gång smörj av pappa, och det ganska orättvist. Men gubben behövde en urladdning. Vi hade nyss kommit hem från skolan. Pappa kom strax därpå hem från sina sjukbesök. Han frågade mig: ”Var är Rulle?” –”Jag vet icke”, svarade jag. ”vi kommo nyss ur skolan””. ”Skall du inte hålla reda på din yngre bror?” röt han, och i detsamma gav han mig en örfil, så att jag ramlade utefter stolarna i rummet. Men o, när Rulle kom hem! Som han kom in genom gårdsporten, fick han en örfil, så att han rullade flera varv. När han steg upp, repeterades det, och det ett par tre gånger. Men pojkar måtte ha haft bättre skallar på den tiden, ty nu törs man inte peta på en pojke, förrän skallen eller åtminstone trumhinnan spricker eller han får huvudvärk, och det blir en faslig jämmer.

   Men vad hade då passerat? Jo, på vägen hem från skolan möter Rulle gumman Hedströms dräng, som ledde gummans häst i luggen. Den var utan tömmar och grimma eller andra don. ”Får jag rida”, bad Rulle. Drängen satte honom upp. Hästen blev rädd och satte av i sken. I ”Söderholms backen” mötte pappa. Han blev så när överriden. Han blev rädd och när han det blev, så blev han tillika alltid ond. Nu kokade det över. Han hade känt igen Rulle, och så följde, när Rulle kom hem, denna avbasning ”så att det osade efter”. Pojken var ju ganska oskyldig. Och pappa borde ha tackat Gud, att ingen olycka inträffat.

     När gubben kommenderade något, så måste det utföras kvickt. Det dugde inte att gå och ”dra benen efter sig” - Ett exempel därpå må här anföras. Vi voro bjudna en dag till morbror Benckerts. Pappa och jag och tre yngre bröder följdes på väg dit. När vi passerade förbi morbror Hamréns, som också voro bjudna, sade pappa till yngste bror: ”Alfred, gå in och hör efter, om Hammaréns äro färdiga.” Det angick egentligen inte oss, men gubben var så där. Knappt hade Alfred kommit inom dörren, förrän pappa blev otålig och tyckte att han dröjde för länge. ”Rulle”, sade han. ”spring in och fråga varför Alfred aldrig kommer igen”. Rulle sprang. Men han hade säkert inte varit två minuter inne, förrän gubben var i humör. ”Jonke”, ropade han häftigt, ”spring genast in efter Rulle och Alfred” Jag minnes icke, om icke jag till sist fick befallning att gå in efter dem alla tre.

   Jonke kallades alltid min bror Johan, och jag kallades Palle. Rudolf fick heta Rulle. De äldre syskonen Sofi, Edvard, Fritiof, Wilhelm kallades Fia, Eje, Fritte, Wille. De äldre bröderna Adolf, Gustaf, Hugo och de yngre syskonen Alfred, Kristina, Lina och Emma fingo behålla sina riktiga namn.

     På sommaren, innan vi skulle resa till Uppsala, jag och mina bröder Johan och Rudolf, fick jag en bonjour – min första. – samt en överrock – också min första. Mamma gjorde oss också halsdukar av en gammal rutig sidenväst, som bror Wilhelm hade ägt. Dessa tordes vi dock icke sätta på oss förrän på ångbåten. Pappa tillät oss aldrig i uppväxten att bära halsduk. Om halsen hade vi endast nedviken skjortkrage.

     Den vanliga skolgången var, att elever från Luleå apologist-skola, som skulle studera vidare, först foro till Piteå femklassiga skola och sedan till Härnösands gymnasium. Men pappa skickade sina söner till en privat läroanstalt i Uppsala. Det var också en stor vinst. En sidokamrat till mig i Luleå, en duktig pojke – sedermera kontraktsprosten J. Boström i Sundsvall – gick den vanliga vägen genom Piteå och Härnösand och blev student tre år efter mig.

     Den första ångbåten hette Norrland, den andra Örnsköld, träskorv förstås, med väldiga hjul och långt framskjutande, spetsig förgylld galon. När dessa båtar kommo till Luleå – de gjorde tre resor var på sommaren – så var det riktig högtid i staden. Alla pojkar upp på hustaken för att se, huru de gledo fram på viken. Stadens herrar gingo ned i deras restaurationslokaler för att äta stockholmsmat, och societetens fruntimmer klädde sig i full stass med solparasoll och gingo ned till Nordströms trädgård, i vars omedelbara närhet ångbåtarna lade till.

   När jag skulle resa, voro ju de båda träångbåtarna undanträngda av Thule och Berzelius, som voro av järn. Både skrov och maskiner voro av ny konstruktion, de senare särdeles ”bränslebesparande”, sade min far; de brände ej upp mer än 113 famnar ved mellan Haparanda och Stockholm, berättade en maskinist för mig.

   Jag minns så livligt, huru ståtligt det kändes, när vi nu sutto på akterdäcket för att resa ända till Stockholm och vidare till Uppsala. Den längsta resa, jag förut gjort, var till Sunderbyn, 15 km eller ”sex fjärdingsväg”, såsom det då kallades. Vi tre bröder skulle nu också lägga bort de i hemmet vanliga benämningarna Palle, Jonke och Rulle och ersätta dem med de verkliga namnen Paul, Johan och Rudolf. Vår äldste bror Hugo, som var student, var också med. Ångbåten gick in i Piteå, Skellefteå, Umeå, Örnsköldsvik, Härnösand, Sundsvall, Hudiksvall, Söderhamn, Gävle och anlände efter fyra dygn till Stockholm. Därifrån färdades vi med ångbåt till Uppsala.

   Sängkläder medförde vi själva från Luleå: bolster, kuddar, stickade täcken och sänglinne, allt inpackat i stora säckar. När vi väl kommit in i våra rum, rakade Hugo sig och gick ut för att hälsa på bekanta. Vi tre skulle packa upp sakerna, men vemodet tog överhand. Vi satte oss på sängklädssäckarna, som lågo mitt på golvet. Och så började vi gråta. Ack om mamma hade varit hos oss! Vi hade emellertid inte gråtit ut, då vi fingo höra grova klämtningar från domkyrkan. Eldsvåda, tänkte vi. Vi rusade ut på gatan och det väckte vår förvåning, att folket gick så lugnt och icke tycktes fråga efter elden. Men klämtningen var ingen eldsignal. På den tiden klämtades det i stora klockan i Uppsala domkyrka varje söckendag kl. 10 f.m. och kl. 4 e.m. Dessutom ringde det i en annan klocka kl 6-8 f.m. samt kl. 6, 8 och 9 på aftonen.

     Nu skulle vi börja vid Uppsala Lyceum, i en privat läroanstalt med fyra klasser. Jag och Johan kommo med ens upp i tredje klassen, Rudolf, som ej var mer än 14 år, kom in i den andra. Han var realist, märkvärdigt nog, då alla de andra bröderna var latinare.

   De fyra klasserna hade endast två rum. Första och andra klassen läste tillsammans, likaså tredje och fjärde. Jag och min bror Johan fingo således börja tillsamman med fjärde klassen, d.v.s. den klass, som följande vår skulle taga studentexamen. Naturligtvis var det ansträngande att följa med, det blev väl heller icke så grundligt, men vi fingo en allmän översikt i alla fall över kurserna, vilket gjorde, att det noggrannare studiet av dem gick mycket lättare, när vi själva kommo upp i fjärde klassen. Jag har många gånger efteråt tänkt på denna anordning och undrat, huruvida det icke skulle underlätta och påskynda studierna, om i samma klass sutte en övre och en under avdelning, så att den övre droge den undre med sig och den undre hade sporren att försöka följa med den övre.

   När jag kom till Lyceum, var där rådande en vidrig pennalism. Lärjungarna i de övre klasserna ansågo sig vara herrar över dem, som sutto i de lägre. Dem kommenderade de till vad som helst, såsom att springa ärenden, komma och väcka dem viss tid på morgonen o.s.v. Vore de icke lydiga, så fingo de stryk. Men det tog slut höstterminen 1855. En lärjunge i 4:e klassen skulle kommendera mig, men där råkade han på orätt person. Jag lät honom förstå, att jag icke var hans betjänt. Men det egentliga slutet blev en ruskig händelse i första klassen. En lärjunge blev där av två lärjungar i 4:e klassen så misshandlad, att han under nästpåföljande lektion föll avdånad till golvet. Svartengren, som hade den timmen, sände genast efter läkare. När denne kom, åderlät han ynglingen och förklarade, att om han kommit senare, så hade ynglingen ej kunnat räddas. När Svartengren fick veta orsaken, sände han en av de andra lärjungarna – min bror Rudolf – in i klassen 3-4 med tillsägelse, att den skulle stanna kvar efter lektionens slut. Så skedde. Svartengren kom in som ett rytande lejon och smorde upp hela klass 4 med förfärliga örfilar. Sedan befallde han de egentliga gärningsmännen att komma in till honom i hans rum och där behandlade han dem med en rotting, tills denna var i tre bitar.

     Sedan vi nu blivit studenter – Rudolf med, ehuru han ej var fyllda  sexton år; han tog den s.k. ”lilla studenten”, utan latin och grekiska – så skulle vi fara hem till Luleå. … När vi kommo hem, så blevo vi naturligtvis mottagna på bästa vis. Pappa var uppe på sitt rum. Vi fingo springa upp till honom. Han kysste oss – och körde ut oss. Sedan kastade han sig i soffan och grät. När han gråtit ut, kom han ned och hälsade riktigt och var glad, som naturligt var.”