|
Gustaf
Wilhelm Bucht 1848-1894
Wilhelm
Bucht erhöll år 1882 tjänsten som stadsingenjör efter Erik Rudolf
Waldenström, som avsagt sig uppdraget på grund av sjukdom. Under
barmarksperioderna var han ofta tjänstledig för att kunna arbeta i
sin ordinarie befattning som kartograf.
Gustaf Wilhelm Bucht var född i Överluleå den 22 maj 1848.
Hans far, som var kronolänsman, lär ha blivit mördad av fanatiska
lestadianlappar under ett upplopp i Kautokeino år 1852. Han gick tre
år i Piteå läroverk och praktiserade sedan hos kommissionslantmätaren
J. E. Sandström i Öjebyn.
År 1872 antogs han som kartograf vid Norrbottens ekonomiska
kartverk och år 1884 utnämndes han till kartografförman vid Luleåstationen.
År 1884 invaldes han i stadsfullmäktige.
Åren
1884-86 hade G. W. Bucht tillsammans med
N.E. Bergström och K. A. Fredholm upprättat en ny jordebok för
fastigheterna inom Luleå stads planområde. De fick också uppdraget
att upprätta en jordebok även för marken utom stadsplanen.
Stadsbranden
1887 Wilhelm
Bucht fick uppleva den stora stadsbranden
i juni 1887, då 75 gårdar inom 18 kvarter blivit lågornas
rov. Dessutom förstördes kyrkan och mekaniska verkstaden.
En ny stadsplan, som upprättats av stadsingenjören O. Fröman
i Stockholm, fastställdes redan den 17 oktober 1888. Den medförde
ett omfattande arbete för stadsingenjören Bucht med kartläggning
och tomtregleringar mm
Stadsingenjörens
lön Stadsingenjörens
lön var sedan Rudolf Waldenströms tid fastställd till 200 kr om året.
År 1889 skriver Bucht till stadsfullmäktige och begär löneförhöjning
och anför:
”Enär de göromål som
åligger stadsingenjören härstädes, under den tid undertecknad skött
denna befattning, blivit betydligt ökade, dels genom utvidgning av
den gamla stadsplanen, dels genom den staden genomgångna eldsvåda
och därigenom ökad byggnadsverksamhet samt då härtill kommer att
Byggnadsnämndens sammanträden, som förut varit en gång i månaden,
numera hålls en gång i veckan, måste den lön, eller 200 kr per år,
som hittills under 15 år utgått till stadsingenjören, anses alltför
otillräcklig, synnerligast då den taxa vilken här tillämpas är, jämförd
med andra städer, ovanligt låg.”
Buchts ansökan om höjning av lönen till 500 kr per år bifölls
med villkor att han utan särskild ersättning av staden utfärdade
arealbevis för stadens fastigheter, upprättade
kartor och förslag till tomtindelningar verkställde
förekommande utredning åt drätselkammaren upprättade
tomtkartor över stadens fastigheter samt för
övrigt verkställde de utstakningar o dyl. arbeten, som för stadens
räkning erfordrades. Byggnadsnämnden anmodades att i överensstämmelse med detta ändra instruktionen för stadsingenjören.
Gatu-
och kvartersnamn Efter
stadsbranden 1887 fick man en ny stadsplan med breda esplanader och ändring
av kvartersindelningen. Stadsingenjören Bucht och stadsarkitekten K.
A. Smith föreslog namn på de nya gatorna och att en del de gällande
namnen skulle ändras. Även namnen på kvarteren fick en radikal omstöpning
Kvartersnamnen Stadsingenjör
Bucht och stadsarkitekten Smith anförde bl.a. att det gamla
beteckningssättet med kvarters- och fastighetsnummer hade hunnit
undergå så betydande förändringar att den gamla ordningen och översiktligheten
hade gått förlorad. Den gamla vackra nummerordningen skulle snart
komma att råka i oordning och en omnumrering måste förr eller
senare företagas.
Man föreslog därför att kvarteren skulle betecknas med namn
och fastigheterna inom kvarteret med nummer. Staden borde indelas i
sektioner med kvartersnamn av samma slag. Motiveringen var att ett
namn är lättare att behålla i minnet än ett nummer och med ledning
av kvartersnamnet blir det lätt att bestämma det ungefärliga läget
av ett kvarter.
Man föreslog att man även i fortsättningen skulle använda
djurnamn och att dessa indelas i grupper.
Förslaget antogs av byggnadsnämnden i januari 1892 och fastställdes
senare av Magistraten.
Av de 122 berörda kvarteren fick 18 behålla de namn som
fastställts år 1859. För 41 kvarter ändrades 1859 års namn och 63
kvarter fick nya namn eftersom det inte fanns några namn tidigare.
Wilhelm
Bucht avlider Wilhelm
Bucht avled (i kräfta) år 1894, 46 år gammal, och efterlämnade
hustrun Rosina (Rosa) Maria född Högström och född i Piteå 1853.
Dessutom de fem barnen Carl Gustaf Signar f 1876, Agnes Maria f 1880,
Märta Johanna f 1882, Nils Erik f 1884 och Ernst Wilhelm f
1888.
Den stora familjen hamnade i en svår situation när man inte längre
hade någon familjeförsörjare. K. A. Fredholm skrev därför den 6
juni samma år till stadsfullmäktige och föreslog att en pension
skulle utgå till Wilhelm Buchts änka. Han anför:
”Det
är alla bekant, hurusom nu avlidne stadsingenjören G. W. Bucht under
en följd av år för den ringa avlöningen av 200 kr årligen skötte
den viktiga och ansvarsfulla stadsingenjörsplatsen hör i staden. Först
ett par månader efter stadens brand, då arbetet på denna post genom
de många tomtregleringar, som då ifrågakommo, i högst betydlig
grad ökades, begärde han och erhöll en väl behövlig förhöjning
av lönen till 500 kr årligen.
Sedan han nu gått bort och, som jag tror mig veta, lämnat
sitt dödsbo i en mindre fördelaktig affärsställning, har jag
ansett skäl förefinnas för Stadsfullmäktige att genom ett litet
bidrag årligen underlätta han änkas och många minderåriga barns
existens och dymedels återgälda en del av den skuld, vari staden häftar
till den hädansovne för de många tjänster, han gjort staden, för
de många uppdrag av skilda slag, som pålades honom, och vilka han
utan knot mottog och fullföljde.
Det är därför jag tager mig friheten föreslå, det Herrar
Stadsfullmäktige behagade anslå en pension av etthundra kronor att
årligen utgå till stadsingenjören G. W. Buchts änka, fru Rosa
Bucht, under hennes återstående livstid, samt för sista halvåret för
innevarande år för samma syfte anslå en summa av femtio kronor.”
Stadsfullmäktige gick ännu längre och beslöt att Rosa Bucht
så länge hon var ogift skulle erhålla 150 kronor om året samt för
senare hälften av det innevarande året 75 kronor
Märta Bucht berättar I
en intervju i Norrbottens-Kuriren den 15/10 1958 berättar Wilhelm
Buchts dotter Märta:
"När
pappa kom hem solbränd och skäggig framåt oktober från sina mätningar
i fjällen, då var det fest i huset. Mamma höll på flera dagar i förväg
att städa och göra riktigt fint till pappa skulle komma hem. Hon sjöng
och trallade dagarna i ända "I morgon kommer våran pappa
hem" och den förtjusande gamla damen i den vackra våningen på
Trädgårdsgatan, förra flickskolläraren Märta Bucht, sjunger själv
orden med sin klara späda röst.
Hon berättar om sin far, kartografen och bergbestigaren Gustaf
Wilhelm Bucht, han som var klarsynt och förutseende nog att efter
1887 års brand planera staden efter amerikanskt mönster med längs-
och tvärgator. Honom, som vi har att tacka för att Storgatan i Luleå
är gjord för motorålderns trafik med två filer. Att vår Storgatan
sluppit dela andra städers affärsstråks öde att bli bortglömd och
detroniserad av moderna strög med breda filer för biltrafiken.
Märta Bucht beundrar sin far, och det med all rätt. Hon slår
i en gammal folkskolans läsebok och finner det hon söker. En berättelse
av fadern hur han besteg Sarjekmassivet, eller Sarjek som han själv
alltid benämnde det. Hon minns hans glada och personliga sätt att
vara, hans glada lekar med sina barn.
Varje söndagkväll ägnade far åt oss barn, berättar hon och
bläddrar i det vackra familjealbum som hon själv iordningställd av
gamla fotografier från den tiden. Då var det fest och glädje, vi
lekte kurragömma i mörkret och hade väldigt roligt. Och jularna,
hur trevliga var inte de! Vi samlades hela släkten och gav varann små
presenter, instoppade
i de roligaste paket med
underbara verser.
Bestigningen
av Kebnekaise I
ett föredrag
i mars 1946 har Rolf Nerström,
då statskartograf vid Rikets allmänna kartverk, gett några glimtar
från Norrbottens läns ekonomiska kartverk. Om Buchts resa till Sarek
år 1879 saxas följande ur Nerströms föredrag:
Den 27 juni
1879 lämnade - enligt Buchts egenhändiga uppgifter - han själv
och major Ståhl den goda residensstaden Luleå. Hans betyg åt staden
är inte ogrundat och det visade sig vid hans frånfälle att luleåborna
uppskattade hans trägna och ärliga arbete även för det kommunala.
Det framgår av pappren att han hade svårt att skiljas från de sina,
men väl medveten om att några månader i högfjällen inte var en
evighet, lämnade han sitt hem bakom sig i den förhoppningen att han
snart med obruten hälsa skulle återvända dit.
Vattenståndet i Lule älv var vid denna tid mycket lågt. Med
ångaren Aros kom de snart över till Råbäck för att med hästar
fortsätta till Heden. Bucht beskriver att ju längre upp de kommer,
desto vackrare blir naturen. På kvällen den 27 juni hann de fram
till Edefors, där Gellivare bolag uppfört ett ståtligt corps de
logi.
Efter övernattning startade Bucht och hans medarbetare kl 8 nästa
morgon. De vandrade först 1/4 mil och kom sedan med roddbåt till
Storbacken. Resan mellan Storbacken och Jokkmokk, dit man anlände kl
11 på kvällen, beskriver Bucht som mindre angenäm. Man släpade sig
fram över brända hedar och backiga och tunga vägar.
I Jokkmokk mötte de båda fjällvandrarna sina hantlangare, 7
lappar, alla veteraner i tjänsten. Man hade anlänt dit en lördagskväll
och dagen därpå försummades inte gudstjänstbesöket.
Jokkmokks kyrkoplats var i Buchts ögon otrevlig i likhet med många
andra sådana i lappmarken. Han tyckte det såg ut som om kyrkstugorna
kastats dit huller om buller med sina fallfärdiga stallar och uthus.
Det gjorde snarare intryck av Jerusalems förstöring och Bucht blev
inte mildare i sitt omdöme, fastän Lilla
Lule älv rann fram alldeles i grannskapet.
Det var säkert med glädje som han dagen efter tillsammans med
det övriga sällskapet kunde fortsätta först till Vaikijaure och
sedan till Stora Lulevatten över Ligga och Porjus. Sträckan mellan
Vaikijaure och Porjus var 4 1/2 mil lång och något annat
fortskaffningsmedel än apostlahästarna kunde inte komma i fråga. När
de nalkades Vaikijaure upptäckte de de första snöbetäckta fjällen.
Följande dag, den 1 juli, tog Bucht och majoren en omväg förbi
Njåmmelkaska, Harsprånget, Lapplands jämte Stora Sjöfallet
vackraste och mest berömda vattenfall.
I
sällskapet befann sig också en av hantlangarna och lappflickan
Inga-Stina Persdotter från Storholmen, vilka båda tjänstgjorde som
bärare. Bucht anmärker att eftersom vattenståndet den gången var lågt,
erbjöd fallet inte på långt när så storartad anblick som vid de
tillfällen han tidigare besökt platsen. Endast med tecken och höga
rop kunde de samtala ovanför de sjudande vattenmassorna, som i vilt
raseri störtade sig utför branten. Efter ett par timmars uppehåll
fortsatte man marschen till Porjus, dit de övriga karlarna anlänt
med sina bördor.
Längs sumpiga gångstigar och ställvis i roddbåt begav man
sig sedan från Porjus till Luspen vid nedre ändan av Stora
Lulevatten, där man stötte ihop med platsens andra invånare, en
gammal fiskarlapp Merak och hans hustru, båda över de sjuttio åren.
De båda bodde i kåta. Från Luspen gick den nära 9 mil långa båtleden
till Stora Sjöfallet.
Under den fortsatta färden anlände truppen kl 2 på natten
till ett nybygge vid Ålloluokta. Efter att sällskapet övernattat i
en bod, svårt plågade av myggen, fortsatte de färden kl 9 på
morgonen den 3 juli till Jaurekaska, den fors som är sjön Langas
utlopp till Stora Lulevatten. Sedan båtarna dragits uppför den
kilometerlånga, 6 meter höga forsen, tältade man för natten.
Det var säkert med en suck av lättnad som expeditionen nästföljande
morgon, den 4 juli, fortsatte färden efter den 37 km långa sjön
Langas. Man gynnades av härligt väder och god vind, och det gick
hastigt framåt. Under båtturen användes hälften av truppens kåta
som segel.
Den 5 juli skildes Bucht och majoren Ståhl. Bucht drog med tre
av lapparna ytterligare fyra mil efter det långa sjösystemet. Efter
ett par timmars strängt arbete hade man lyckats dra båtarna över
land förbi Stora Sjöfallet och fortsatte rodden över den 3/4 mil långa
sjön Kårtejaure till Lilla Sjöfallet. Efter ungefär en halv timmes
rodd över sjön Suorvajaure kunde man i Buchts sällskap också
skymta det ståtliga fjället Sarektjåkko. Nu skulle alltså snart
den bekanta bestigningen börja. Man tältade vid sjöns södra sida
vid den muntert hoppande bäcken Stuoddajokk.
Den
7 juli 1879 gjordes med aneroidbarometrarna de erfoderliga
observationerna och så börjades äntligen marschen uppåt Sarek.
När man på aftonen kl 7 tältade i Kukkasvagge hade fjälltopparna
delvis täckts i moln. Man var nu 3000 fot över havet.
Buchts
berättelse om bestigningen av Sarjek (Sarektjåkko) finns att läsa i "Läsebok för
folkskolan". ”I
Jockmocks socken ligger berget Sarjek, som i höjd överträffar
Sulitälma, hvilket länge ansågs som Sveriges högsta topp. Det når en höjd
af 2,125 meter och är
blott elfva meter lägre än Kebnekajse, Sveriges högsta berg. Den
28 juli 1879 lyckades en man vid namn Bucht bestiga Sarjek. Han
beskrifver
uppstigandet på ungefär följande sätt:
Efter en besvärlig och äfventyrlig vandring genom Lappmarken
lyckades jag tränga fram till foten af Sarjek. Där slog jag läger
i afvaktan på lämpligt väder för uppstigningen. Den 28 juli
vaknade jag vid en strålande sol. Då jag trädde ut ur tältet, flögo
mina blickar upp till det majestätiska Sarjek. På dess toppar syntes
ej en molnfläck. Jag beslöt att vandra uppför dess snöklädda
sidor.
I hast åt jag min frukost, fattade den oumbärliga fjällstafven
och började stiga uppför berget. Sedan jag och mina följeslagare
vandrat ett par timmar och småningom stigit upp till en höjd af
omkring 300 meter, kommo vi på en stor, sakta sluttande isjökel, som
till största delen var snöbetäckt. Här och där syntes sprickor,
vid hvilkas öfverstigande vi måste iakttaga stor försiktighet. Snön
var så lös, att vi sjönko den däri ända till knäna. Vi nödgades
därför gå helt långsamt. Den, som kom efter, trampade i dens
fotspår, som gick före. På ett och annat ställe syntes blå is,
som låg under snön. Vid en af de lägre topparna hade det nedströmmande
vattnet i isen bildat en sjö med lodräta, höga isstränder. Vi
gingo tätt förbi denna. Jag kröp ut på iskanten men drog mig
rysande tillbaka, ty, om jag störtat ned, hade ingen makt i världen
kunnat rädda mig från döden. Ändtligen hade vi kommit till foten af den
högsta toppen, som höjer sig upp ur isjökeln. Att komma högre
syntes nästan omöjligt. Vi hade att välja mellan att gå uppför
antingen snöbetäckta branter eller bara sluttningar, på hvilka lösa
kullerstenar lågo. Dessa kunde vid minsta oförsiktighet rasa ned och
draga oss med i fallet. Vi valde dock den sista vägen, enär snön
på den andra var så hård, att vi ej kunde få fotfäste däri.
Vi kommo mestadels krypande på händer och fötter ännu
omkring 600 meter högre upp. Vi gingo i bredd, ty annars skulle de,
som gingo efter, krossats af de stenar, som en och annan gång
lossnade och tagande med sig några andra rullade ned med förfärligt
brak. När vi stigit upp till denna höjd, sade den af lapparne, som
varit mest van att gå i fjäll: "Nu går jag ej längre, det är
omöjligt att komma högre upp." Det förekom mig harmligt att nödgas
vända om nu, då jag icke hade mer än sextio meter till toppens
spets. Jag ville försöka, om det icke vore möjligt att komma upp.
Man måste för att komma upp på höjden gå långs efter en smal ås,
hvars ena sida stupade lodrätt ner, och hvars andra var betäckt
med en hård, brant sluttande snömassa. Med en järnbeslagen staf
gjorde jag fotsteg i den hårda snön. Jag gick i dessa fotsteg och
kom på det sättet ett stycke högre upp. En och annan gång hörde
jag lapparnes varningsrop. Nu fattade jag med båda händerna tag i
en utstående klippspets och svingade mig upp på en liten plan, där
jag tog mig en väl behöflig hvila. Efter en stund kröp jag därifrån
på händer och fötter upp på högsta spetsen. Lapparne sutto ännu
kvar, där jag lämnade dem. Uppstigandet
var svårare för dem, emedan de buro mina instrument. Snart begynte
de dock röra på sig, och småningom kommo de upp till mig, som med
ett gladt hurra hälsade deras ankomst”.
Något
om släkten Bucht Från
släktföreningen Buchts hemsida www.bucht-bouct.com
och Tornedalica nr 25 1978, ”Länsman
Buchts brev” Stamfader var karolinen kaptenen Gustaf Bucht, född 1696 och död 23/3 1759 vid fall från hästryggen
i en ålder av 63 år. Tillsammans
med sin hustru Brita
Rockstadia, född 1699, och fyra barn flyttade till
Hannukkala hemman i Tengeliö by i Ylitornio socken. Hustrun Brita
avled den 7 december 1790, 91 år gammal. Gustav och Britta Bucht hade åtta söner
och en dotter. Nummer sex var Lars
Bucht som föddes 1735 och dog 1790. Han var klockare i
Karl-Gustafs församling och efterlämnade tre barn, Gustav,
Maria och Henrik (Heikki) Gustav
Bucht
blev sockenskrivare i Karl-Gustav, drunknade i Korpikylä fors 1827.
Han efterlämnade fyra döttrar och två söner, däribland Lars-Johan. Lars-Johan
Bucht
var född 1813 och 14 år då fadern omkom. Han blev landskanslist och
lasarettsnotarie i Piteå och år 1838 länsman i Överluleå. Redan första
året i länsmansbefattningen uttryckte Lars-Johan kritik mot den nye
landshövdingen von Hedenberg. Den 20 maj 1838 säger Lars-Johan i ett
av sina brev: ”Vår förmodan
om det nya styrelsesättet har tyvärr inte felslagit – den har i
mitt tycke tvärtom överträffats av verkligheten – ty vi kunde
inte föreställa oss, att den person som blivit oss given som
huvudman, skulle vara så grovt okunnig om alla de ämnen som tillhöra
hans ämbete och så vacklande i sina beslut …. I början roade det
nya sättet mig, ehuru det icke ingav mig någon aktning eller höga
tankar om knekten, men nu håller jag på att ledsna därmed och det
fattas icke många steg ifrån liten aktning till missaktning” Tio år därefter (1848) kände sig
Lars-Johan illa behandlad, rent av förföljd av von Hedenberg och tog
– efter anklagelser om dröjsmål med redovisningen – avsked från
länsmanssysslan. Härefter flyttade han till Norge, där han 1851
blev länsman i Kautokeino. Där mördades han år 1852 av religiösa
fanatiker – en rörelse som, bortsett från dess nyttjande av
rusdrycker, liknade flagellanterna i 1300-talets Centraleuropa.
Rörelsens ledare Lars och Aslak Hetta var för övrigt ättlingar
i fjärde led ifrån Hindrich Hansson Hetta på birkarlahemmanet Hetta
i Matarengi i Övertorneå.
Lars Johan Bucht gifte sig år 1839 med
Johanna Wilhelmina Bergdahl (1810-1869). De fick fem barn av vilka den
yngste var Gustav Wilhelm Bucht
(1848-1894) som blev kartograf och stadsingenjör i Luleå. Han
var gift med Rosina (Rosa) Maria Högström som var född i Piteå år
1853. De hade fem barn, Carl Gustaf Signar f 1876, Agnes Maria f 1880,
Märta Johanna f 1882, Nils Erik f 1884 och Ernst Wilhelm f 1888. Gustav
Wilhelm Buchts syskon var Hilda Johanna som var gift med löjtnanten vid Norrbottens fältjägarekår
Carl Jonas Bergström. Efter avsked från det militära blev han
stadskassör och kamrer vid Luleå Sparbank. Han avled 1933 vid 92 års
ålder. Johan Hjalmar f 1842 Han utvandrade till USA och var bosatt i Battle
Creek nära Chicago. Han återvände till Sverige och levde sina sista
år i Luleå där han avled 1920. Viktor Hugo f 1843, var köpman i Åbyn och Byske. Några år var
han kamrer vid systembolaget i Luleå. Han avled 1931 Karl August f 1845 och folkskollärare först i Rosvik och sedan i
Luleå där han avled 1888.
|
