Erik Olof Nordlinder

Erik Olof Nordlinder (EON)

Erik Olof Nordlinder (EON) föddes i Nianfors i Hälsingland år 1827. Han var son till prosten i Bergsjö, Erik Nordlinder och Anna Sofia Hasselblad. Han studerade i Gävle 1843-48 och vid Uppsala universitet. År 1859 anställdes han som extra kartograf vid Norrbottens läns ekonomiska kartverket i Luleå och förordnades år 1873 till kartograf. Han avgick med pension år 1885 och avled i Luleå år 1911, 84 år gammal, och är begravd i den Lignell-Stenbergska familjegraven

Han gifte sig med Maria, Katarina Sundén, f 1847 i Nederluleå (”en flicka av folket”) och död 1891. Tillsammans fick de dottern Alma.

Vid sidan av arbetet som kartograf var han teckningslärare vid Luleå läroverk under åren 1860-66 och 1870-1905. Tjänsten som teckningslärare innehades tidigare av J E Nyström som år 1860 blev utnämnd till förste lantmätare. Lönen var minst 500 riksdaler om året. Från kartverket fick EON på den tiden något över 700 riksdaler per år.

Erik Olof Nordlinder är kanske mest känd för Luleborna genom sina anteckningar om äldre benämningar på gårdar, hus, gator mm i Luleå på 1860-talet (Norrbottens läns hembygdsförenings tidskrift 1929 och 1930) och om smek- och binamn på personer (Stadsarkivets årsbok 2003)

Kartografen Nordlinder

Om Erik Olof Nordlinders erfarenheter av arbetet som kartograf får man en god uppfattning genom de brev som finns bevarade.

E O Nordlinder anlände år 1859 till Luleå med ångfartyget Chapman och mottogs av sina forna kamrater löjtnanten H A Widmark och telegrafkommissarie A Cajanus. Han inbjöds av landshövding P A Widmark att vistas på residenset till dess han hunnit anskaffa sig stadigvarande husrum.

Henrik Adolf Widmark var han bekant med sedan studietiden i Gävle.

På förvintern 1859-60 deltog EON som sin första förrättning i ismätningar inom Kvikkjokksområdet. Vintern var hård, kall och snörik - man frös och slet och bodde primitivt hos lapparna. EON fick känning av värk i lederna. När han återkom till Luleå skaffade han sig en rejäl hundpäls och lappskor.

I brev till modern i februari 1860 berättade han bl a att "Carlsdagen firades här, såsom varande Residensstad högtidligen först med middag sedan bal, tal, skålar och sånger ... I förrgår genomgick staden en mängd lappar med sina renhjordar. Ni kan icke göra eder en föreställning om, hvilken vacker och romantisk tafla detta företedde.... Mycket snö har fallit och kölden är rätt bister.... Arbetet är träget så då qvällen stundar är man just bra trötter; men det är ett nöjsamt arbete!"

I ett annat brev i mars 1861 skriver han bl a "Nattmössorna ska komma mig godt till pass uppe i fjället. Mamma nämner i sitt bref, att strumpor skulle stickas och sändas mig, men sådant har jag öfverflöd på; men om jag ej fölle besvärlig, skulle jag anhålla att Mamma vore god och sände mig något väf till kalsonger. Här är allt linne orimligt dyrt och svårt att få uti, ty lin odlas icke i Norrbotten, utan måste hemtas söderifrån.

Brist på förströelser mellan det trägna arbetet, kan här icke heller klagas öfver, isynnerhet på den sednare tiden, då den ena bjudningen, snart sagt, oupphörligt aflöst den andra. Föremålen för dessa arrangemanger ha varit Löjtnanterna Widmark och Biörk, som i morgon tager farväl af vår goda stad och ge sig ut på mätningar åt de öfvre socknarne, för att framdeles så småningom avancera mot fjällryggen; och i sinom tid på senhösten återvända. Jag förblir tills vidare Lulebo och anträder min färd ej förrän midsommartiden, dels för nödvändigheten af fullbordandet af förra sommarmätningarnes insättande å kartbladen, dels för min tjenstgöring vid skolan, dels slutligen för att vara Landshöfdingen behjälplig i hans enskilda correspondens. Högeligen belåten är jag med denna anordning, men motser med längtan vårens ankomst, då jag åter får uppvakta Lapplands "stolte klippeborgar". Min sommarsysselsättning blir afmätningen af Stora Luleelfven ofvanför den 17 mil långa sjön Pajablolejulejaur till dess källor vid Suolitjelma, derifrån då jag troligen gör en intitt i Norge för att helsa "de Norske Brödre" i den lilla byen Rörsted ...

Av mätskisser framgår att EON i juni 1860 mätte Kamajokk, i juli Tarrejokk, vidare Blackälven och Aktse, Snjerak, Tjauktja, Rittak, Randijaur och Purkijaur. Han skriver bla ".. men iklädd lapparnes ändamålsenliga drägt från mössa till skorna redde jag mig ganska bra. God proviant af bröd, smör och torrkött togs ifrån Qvikkjokk. Dessutom hemtades vad man behöfde ur strömmarne den präktigaste fisk, röding och öring; ripor och gäss och svanor dräptes lätteligen med käppar och spetsades. En som ej besökt dessa nejder kan ej ana huru anslående här rådande naturen är: dess höga, till himlen nående hvassa fjällspetsar, dessa djupa och mörka hålor och dessa från ofantliga höjder nedstörtande strömmar: klippor, snö, vatten, ingen lefvande varelse utom jag - i dalarna åter herskar en mild och leende natur med den yppigaste vegetation och rikaste färgprakt, man tror sig förflyttad till "söderns blomsterrika länder" ..."

"Vid mätningen af Smajla - ädno Blackelfven (en elf som besynnerligt nog för grått eller gråvitt vatten från aldraförsta ursprunget, en ganska ymnig åder framqvellande under en väldig klippa i fjället Pellorippe) hade jag ett i sitt slag ganska eget sammanträffande.

Jag råkade nemligen på vid foten af ett fjäll Souski Snurtje, en lappboning, som innehades af en bland de mägtigaste lapparna af Sirkas stam, en gammal man vid namn Amul Lenta. Efter mitt inträde i kåtan tillsporde gubben, hvem jag var, mitt ärende, om jag var adela, presta eller borgare mm och sedan jag redogjort för mig till hans belåtenhet räckte han mig hand och bad mig vara välkommen; slagtade en ren och trakterade mig dermed samt med mjölk och ost, lät från dalen hämta, utsira och uppresa en lång majstång mej till äro och blefvo vi mycket goda vänner. En hans son fick jag med som vägvisare och jag bodde här ett par dygn. Emellertid är jag nu välbehållen i Jokkmokks prestgård hos pastor Vesterlund, en ärans man, utmärkt så väl för att han eger kanske det största pastoratet - till omfånget -, som för att hafva ej mindre än sjutton (17) lefvande barn med samma hustru.

I kretsen af denna goda familj mår jag nu som en pärla i guld. Vintern kommer med stora steg: i förrgår var her 10 gr kallt och i natt har fallit nära 1 qvarter dhjup snö - hög tid att ge sig hem innan vattnen tilfrysa.--"

Arbetsmiljön mm

En bild av arbetsmiljön ges i ett annat brev: "Hoppas på öfverseende, då jag förutskickar den underrättelsen att jag är omgifven af utom mina 6 pratande handtlangare visst ett halvt tjog stojande och snackande lappungar som under ras med några hundar kräla runt min person, husbonden och husbondens hustru, husbondens far och farmor och husbondens bror och syster och kusin m fl, hvilka - ehuru den lilla röksnuggan, med hvilken var och en är försedd, borde hålla munnen tyst på dem, visst inte tiga, utan under bolmandet skrika och hojta öfver varandra.

Häftigt regn eller karra rassjo så som Lappen säger, har gjort att jag instält mätningsarbetet för det återstående af dagen och eftersom jag siter visserligen under tak i nybyggets enda stuga skyddad för regn och blåst, skall jag göra försök att nedskriva några rader till tystnadens brytande eder och mig imillan. Försök säger jag, ty jag fruktar att sammanhanget blir både si och så."

"Gellivara och Herkavuoma den 31 aug.

Hvad nu skrives torde dock icke kunna sändas eder direkte härifrån utan medfölja de mig till Luleå att med post afgå. Måtte de träffa eder alla vid hvälbefinnande. - Straxt efter midsommar lemnade jag Luleå och har vistats efter den tiden inom Gellivaara lappmark, nemligen i den nedre delen deraf eller i Skogslandet, sysselsatt med elfmätningar. Af föga intresse kan det kanske vara för Er nämna hvilka vattendrag jag hittills under sommaren uppmätt, men för fullständighetens skull uppger jag dem: Kautojoki med tillflödena Kautojärvyski o Dauma joki; Bönån med bigrenarne Vesterån och Risån; Östra Livaselfven jemte huvudtillflödena Vinaka, Damuka och Nikkolis; samt Vestra Livasån med dess källor Heski-, Majsa- och Privjok. Nu återstår för mig denna sommar blott Spikelfven, efter färdigblifvande jag utan saknad vänder det torftiga Gellivaara ryggen. - Har under denna mätningssejour i motsats till förledne år min kropp icke lidit någon nöd, d v s jag har som oftast tillbragt nätterna å nybyggen, hvilka der och hvar äro belägna vid elfstränderna samt haft fullt opp med mat af mjölk, fisk och kött etc - så har i dess ställe själen hungrat efter något tillfredsställande utbyte mot denna ringa begåvade landsorts jemmerliga naturbeskaffenhet: ty här är gräsligt fult; hela denna trakt utgör nemligen egentligen en enda stor sumpmyra, med åtskilliga föga slätten öfverstigande skogsholmar, som ändtligen äro något fruktbärande, och hvarå hemman äro anlagda omkring vilka magra, fattiga åkerlappar äro uppetade. Utom egentliga Lappen som är renägare utgöres befolkningen dels af Finska, dels af Lappska och Svenska nybyggare: Hvarje nation talar sitt språk; de flesta känner dock tvenne, Lapskan och Finskan; fåtalet Svenskan. Någon skiljaktighet i skaplynne, lefnadssätt, seder och bruk hos de trenne serskilda nationaliteter kan numera ej skönjas, utan är folket i allmänhet af trög natur, fromt och stilla, fattigt och osnygt samt nästan alla tillhörande den så kallade Laestadiska läsaresekten, som har mycket tycke med de Helsingske gammalläsarne. Frisk och rask har jag varit hela tiden, ej så fasligt plågad af mygg, och har arbetet fortgått oafbrutet bra och till nöjes äfven som jag hoppas. - Väderleken har varit ganska gynnsam, vattendragen äro fiskrika, så att jag med mete lätteligen förskaffat mig så mycket jag någonsin åstundat af harr och foreller; hvilken sednare fiskart här kallas rödling (ej röding, som förekommer i fjällbäckarne). Mina sex handtlangar, som alla utan ombyte medföljt mig hela sommaren ha varit 1 lapp, 2 finnar och 3 svenskar, så att bland 6 personer 3 tungomål begagnats.

Åt Lapskan, som jag förlidne sommar började studera, har jag företrädesvis äfven nu egnat mig; mina försök att uttrycka mig på detta språk bli ganska torftiga, men då det talas förstår jag det någorlunda.---"

"Polkim 8 sept 1861. Nu är jag så långt kommen med Spikåns mätning att blott cirka 2000 alnar återstå, tills jag med linjen råkar Rånegränsen, som är slutpunkten för mig detta år. Denna rest jemte en liten sjö på en fjerdedelsmil gör jag bort i morgon förmiddag, hvarefter ingenting annat är öfrigt än att sedan den slutliga ligviden med folket försiggått, bege mig till Luleå. Tio mil kommer jag att färdas till fots och i båt innan jag når Råneå kyrkplats, der jag så godt som är hemma, ty blott 4 mil landsväg skilja mig då från Luleå stad. Det er söndag och jag bebor en liten, ganska snygg kammare, belägen innanföre hvardagsstugan, det nu mycket folk är samlade att hålla gudstjänst som sker på finska språket. Min värd, en trettioårig man är en bland de vackraste och ståtligaste jag någonsin sett; det oaktat är han af Lappstam. Han ser ganska egendomlig ut i lappdrägten med sitt långa svarta hår och mustascher. Hustrun, som är af samma stam eger äkta lapskt utseende, och har nyss för en liten stund sedan haft anfall af den här gängse läsaresjukan, hon har under dansande och hoppande tjutit och skrikit, så att det är riktigt förskräckligt att åhöra. Hösten är kommen, löfven gulna, naturen börjar bli dystrare och dystrare, gladt att återvända till ljusare bygder. Jag reser genom ett jernverk, Lassbyn, der jag tänker hvila upp mig ett par dagar- "

Ur brev till Insp. Lampe: .. ”Kan Du med samma lägenhet, sända mig en flaska Bränvin, så vore Du hederlig. Jag tager idag sista supen af mitt eget förråd. ---"

Ur brev till Wallmark.. Her är gräsligt fult, bara veritabla träsk och myrar, fattigt och fult folk, men stilla och sedesamt. Käre Bror drag försorg om och vidtala någon ångbåtsmenniska i Stockholm skaffa mig en modern hatt à 21 tum, 1 st nattrock någorlunda städad hursomhelst i hennes smak, samt 1/2 dussin moderna långa löskragar. ---"

En fast punkt i EON:s liv blev fiskestugan Almebo på Mjölkudden, som fick sin benämning ur familjemedlemmarnas namn (Alma, Maria, Erik).

Källor:

"EON, Erik Olof Nordlinder - en studie över en lantmätare från förra seklet" sammanställd av Nils Sjölin år 1970.

”Lantmäteri i Norrbotten” – Georg Palmgren 1996