|
Överluleå i
mitten av 1800-talet Under
en period i mitten av 1800-talet arbetade lantmäteriet med att sammanställa
läns- och sockenkartor, det s.k. sockenkarteverket. En stor del av arbetet utfördes av yngre lantmätare som
villkor för att kunna bli befordrade till kommissionslantmätare. Sockenbeskrivningen
för Överluleå upprättades av lantmätarna Karl Isak Grape, Teodor
Selling och J. G. Bränström. Grape var född 1815 och promoverad ”athletis artisque nandi magister” år 1838. Han arbetade också några
år som teckningslärare vid Luleå läroverk och har på omslaget till
akten målat nedanstående akvarell av Överluleå kyrka. Till
sockenkarteverket hörde, förutom en sockenkarta, även omfattande
statistiska uppgifter och en beskrivning över socknen. Här återges
delar av beskrivning av Överluleå från år 1856. Klimatet
(”Luftstreck)
Klimatet är hårt och kallt, men skiftar i olika delar av socknen. Kornet
fryser sällan i de delar som gränsar till Nederluleå. I nybyggena i
de nordliga delarna med en betydlig höjd över havet sker det däremot
kanske vartannat år.
Sommaren är ofta kvävande het. Mygg och ”yrfä”
gör den ganska besvärlig och odräglig för främlingen. Vintern är därför
av många mer efterlängtad än sommaren. ”Då
jorden sover i sin vintersömn är här fullt av liv och rörelse. De många
isbryggorna förkorta avstånden för den resande och underlätta
kommunikationerna. Endast under vintern finnes här banade vägar, som
vimla av folk och transporter. Det praktfullaste norrsken upplyser
natten, de av rimfrost överströdda träden, belysta av solens eller månens
sken synas såsom fullsatta med diamanter. Allt detta gör vintern härlig,
sinnet lätt och glatt, fullt av mod och levnadslust.” Hälsotillståndet var i allmänhet ganska gott,
men det förekom ej sällan bröstsjukdomar. Orsaken till dessa ansågs
vara vanan att bära tung last. Mesen bestod av oftast av två fot långa
och 4 tum breda träskivor som sammanhölls av 2-3 tvärslåar. På
denna knöt man fast det som skulle bäras och fäste mesen över bröstet
med smala bärremmar eller snören. Eftersom det sommartid inte fanns några
körvägar var man tvungen att själv bära tunga bördor. Det var inget
tvivel om ”att detta sätt att göra
lastdjurs tjänst ganska ofta gav anledning till lungsot.” Folkmängden
var år 1831, då socknen skildes från Nederluleå, ca 3.470. År 1855
är antalet 5.055, varav 2.514 män och 2.541 kvinnor. Av invånarna hörde
16 personer till prästeståndet, 82 var ståndspersoner och borgare på
landet, 2.947 hörde till bondeståndet, 258 var soldater och 1.752 räknades
till hantverkare, torpare, backstugesittare och inhyseshjon. I Boden
fanns 409 personer, i Unbyn 400, i Heden 381, i Skatamark 371, i Sävast
298, i Svartbyn 280 och i Brobyn 274 personer.
Invånarna bildade 863 särskilda hushåll och av dessa räknades
87 som förmögna, 549 som bärgade, 207 hade egna medel och eget arbete
till endast en del av sitt uppehälle och 20 hushåll saknade egna tillgångar
och försörjdes helt genom allmän eller enskild välgörenhet.
I socknen fanns 42 soldattorp, 10 jordtorp och 323 backstugor. Av
de senare låg 46 i Boden, 41 i Heden, 23 i vardera Bredåker och Unbyn
samt 20 i Brobyn. Om backstugorna skriver författarna:
”Ehuru arbetsföra
personer ur dessa kojor under sommaren har stora förtjänster, blir
dock, med det levnadssätt som föres intet övrigt till vintern, utan måste
de då ofta för sig och dem de borde livnära, anlita Fattigförsörjningen
och leva på de förmögnares bekostnad”
Tjänstehjonens löner, som utgick i pengar och klädespersedlar,
uppgick för en dräng till 100 riksdaler eller med kost ca 191
riksdaler. För en piga var motsvarade lön 20-30 riksdaler eller med
kost ca 116 riksdaler banco.
Invånare.
Allmogen i den övre delen av socknen ansågs inte vara fullt så storväxt,
som Nederluleå sockens inbyggare. Orsaken troddes vara ”i
barnaåren alltför ansträngande och ofta, särdeles under bärgningstiden
och vid nedflottningen av skogseffekter, med nattvak förknippade mödor
och arbeten”.
När det gäller egenskaper ”som
i allmänhet äro egendomlige för bergstraktens barn”, dvs
arbetsamhet, händighet, ihärdighet, fyndighet, livlighet och gästfrihet
var socknens inbyggare fullt jämgoda med Norrbottens övriga socknar.
Ett undantag fanns, nämligen arbetsamheten bland den kvinnliga
befolkningen som inte längre var så stor. Detta berodde främst på
att man numera oftast använde
fabrikstillverkade kläder.
Den forna tarvligheten i levnadssätt och klädedräkt kunde inte
längre igenkännas. I stället hade överflöd och lyx tilltagit
betydligt de senaste åren. Kläderna
bestod oftare av köpta än av hemmatillverkade tyger. Den gifta mannen
använde oftast rock, den ogifte jacka. När kvinnorna var i kyrkan, på
bröllop eller på marknader var de klädda i två-tre större eller
mindre sidendukar, klänning och kappa av kamlott eller s.k. saxeni
(fint ylletyg av kamgarn). Klänningen kunde någon gång vara av siden
och plaggen var tillskurna efter ”i orten kända nyaste metoder”.
Stora gästabud hölls speciellt vid lysningar, vigslar och
t.o.m. vid husförhör. Vid lysningar, som kallades gratulationer, pågick
festen vanligtvis utan avbrott från söndagseftermiddagen till måndagskvällen.
Bröllopsfester kunde hålla på i 3 till 4 dygn. Kostnaderna ersattes
ibland även till någon del av gästerna. I varje by fanns en till två
fiolspelare och här och där även någon som blåste klarinett.
Under vintern, ”nöjenas och sällskapslivets karnaval”, ordnades ganska ofta dans
och danserna var desamma som i städerna, men kanske ”mer uthållande och livliga”
Vid alla samkväm förtärdes kaffe till överflöd och även vin
och rom. Även till vardags dracks kaffe 4 – 5 gånger om dan, av
manfolk ofta med tillsats av rom. Brännvin nyttjades mindre och skulle
troligen att snart vara ur bruk, eftersom rom kunde fås till samma
pris. Sällan eller aldrig såg man någon som snusade, men däremot
tuggade män och ynglingar ganska allmänt snus eller rulltobak och rökte
tobak och sämre kardus.
En förklaring till hur man hade råd till denna lyx kunde vara
det ekonomiska välstånd som bönder och nybyggare fått under de sista
10 – 15 åren genom att sälja skogsprodukter. Man hade därigenom fått
vida större inkomster än de flesta av länets tjänstemän, eller ca
700 och ända upp till 1300 riksdaler banco om året.
Även när det gällde boningssättet fanns fullt ut lika mycket
lyx som i Nederluleå. Varje gård hade två boningshus, ett för
vintern och ett för sommaren. Vanligtvis var de uppförda utan övervåning.
Vinterbostaden bestod av en förstuga och 4 – 5 rum och ett stort kök.
Man eldade och bodde oftast endast i köket och ett intilliggande rum. I
sommarbostaden fanns enbart en förstuga och ett stort rum med bakugn
och spis. Denna byggnad utgjorde ena flygeln till vinterbostaden, den
andra flygeln utgjordes av ladugård och stallbyggnad. I fähuset fanns
en spis med en inmurad gryta där det kokades åt kreaturen. Tröskladan
var antingen åttkantig eller en 120 – 140 fot lång och 20 – 24 fot
bred byggnad som under sommaren även används som sovrum. Tröskningen
verkställdes med tröskvagn och häst.
I vinterbostaden var fönstren stora och oftast mer än tillräckligt
många. Rummen blev följaktligen mycket ljusa. De var ej sällan
tapetserade och försedda med rätt snygga möbler, men med föga smak i
möbleringen. Alla husen var täckta med näver och takved, tak som var kostsamma, skogsförstörande och inte heller vackra. Till stort men för jordbruket, stod åbyggnaderna på flera hemman tätt sammanpackade. Författaren anser att man vid uppförandet av de dyrbara boningshusen ganska mycket förbisett ”proportionsläran” Åkerbruk:
Här, såsom i allmänhet uti nordligaste Sverige, såddes för ej långt
tillbaka nästan endast korn. Man hade nu börjat inse nyttan av omväxling
med sädesslagen och jordens trädning, särskilt i mer befolkade och
odlade trakter. Det vanligaste sädesslaget var korn, som såddes med
2.056 tunnor. På hösten såddes även råg på trädesjord med 105
tunnors utsäde. Havre såddes med blygsamma 14 tunnor, främst i Bredåker,
Vittjärv, Svartbjörsbyn och Boden. Potatis odlades allmänt med
sammanlagt 943 tunnors utsäde och medelavkastningen var ca 10 gånger
Inom socknen fanns fyra tullmjölkvarnar, i Bodträskfors, Svartlå,
Vittjärv och Skogså. Dessutom fanns flera husbehovskvarnar. Skogshushållning mm. Den största inkomstkällan från skogen hade tidigare varit bjälkar, sparrar, plankor, bräder och tjära. Genom det stora slöseriet och misshushållningen hotades tillgångarna att snart vara uttömda. De stora skogseldarna, som under senare år härjat i Norrbotten, hade bidragit till skogarnas förstöring. På ömse sidor och närmast Lule älv hade fordom funnits en ganska vacker barrskog, men denna var nu genom eld och hygge snart sagt tillintetgjord. På de högre bergstrakterna längre upp från älven hade skogen inget större värde och bestod mest av björk, risgran och dvärgtall. Sågverk fanns i Hedensfors, Krokfors, Svartlå, Skogså, Åkerholmen, Ljuså, Vittjärv, Johannesfors, Buddbyn och Vändträsk.
Boskapsskötsel.
Avkastningen från detta för orten så viktiga näringsfång hade
avtagit på senare tider. Till och med ägare av större hemman måste
till husbehov hämta smör från närmaste nybyggen och Lappmarken.
Orsakerna till detta var att allmogen under sista åren främst sett
till de stora skogsförtjänsterna och därför underhållit många hästar.
Ladugården hade därför måst minskas och kokreaturen utfodras med det
svagare höet och sköttes mindre omsorgsfullt. Gräddan förtärdes med
kaffe, som njöts omåttligt tillika med mjölken. Priset på smör hade
därför nu stigit så att ett lispund betalades med 8, ja ända till 10
riksdaler banco.
Ingen av länets socknar lade ner så mycket pengar på inköp av
hästar. Från Ångermanland kom årligen ett stort antal djur. Dessa
var större än de inhemska, men krävde en omsorgsfullare skötsel och
var mycket dyra. Vanligen betalade man för en sådan häst ca 300, men
ofta 4-500 riksdaler riksmynt.
Flera bönder och nybyggare ägde renar som sköttes av lappar
mot en ersättning av 16 skilling för varje fullväxt djur och 3
skilling banco för en kalv. Dessa lappar uppehöll sig nästan ständigt
inom socknen och hade även skaffat sig nybyggen.
Inom socknen fanns år 1855 ca
9.400 kreatur. Av dessa var 596 hästar.
Flest hästar fanns i Unbyn (60), följt av Svartbyn (49), Skatamark
(44) samt Bredåker, Svartbjörsbyn och Sävast med 40 i vardera. Oxarnas
antal var 120, varav 70 fanns i Unbyn. Antalet kor var ca 2.400 och flest fanns i Unbyn (265). Därefter följde Svartbyn med 190, Svartbjörsbyn
180 samt Sävast och Bredåker med 160 kor på vardera stället. Totalt
fanns ca 5.200 får i
socknen. 650 fanns i Unbyn, 480 i Svartbyn, 380 i Skatamark, 375 i
Brobyn och 350 i Bredåker. Getter
fanns endast på 8 hemman. Flest hade Skatamark med 40 och Harads med 22
st av de sammanlagt 89 kreaturen. Svin
(251 st) var heller inte så vanliga. Unbyn hade 33 st, Svartbyn 30,
Svartbjörsbyn och Sävast 25 var, Buddbyn och Skatamark 20 st var. Jakt
och fiske.
Björn dödades med spjut som bestod av en 8-9 tums stålklinga, fästad
i ett 6-7 fot långt skaft av björk. Filfrasen, som här kallades för
järv, varg och räv fångades i tång eller s.k. slagjärn. Även fångades
mård och hermelin, som här kallades lekatt.
Av gnagare fanns harar, som fångades i snaror och tänger, samt
ekorrar, vilka fått namn av gråskinn och årligen sköts till stort
antal.
Skogsfågel
fångades mest med giller, s.k. kallade flakar. Tillgången på tjädrar
och orrar var i avtagande eftersom de skjutas under parningstiden, då
de är lättast åtkomliga. I större mängd fanns järpar och snöripor.
Fisket utgjorde en ej obetydlig näringsfångst. I Lule älv fiskades lax,
laxöring och sik. Här fanns tre större laxfisken, nämligen Edefors
fiske, som Drottning Christina donerat till Luleå stad och som bestod
av två patar eller laxgårdar, mitt emot varandra, en vid
vardera stranden. Dessutom Vittjärvs fiske i övre och Hedens fiske i
nedre Hedforsen.
I de flesta sjöar och vattendrag fångades gädda, abborre, mört
och lake samt i de översta fjälltrakternas småsjöar, den mycket
vackra rörfisken, som här på orten kallades röding. I några av de
största sjöarna fanns gös. En
masugn
uppfördes vid Edefors i slutet av 1700-talet av Gällivareverkens dåvarande
ägare, friherre S. G. Hermelin. Masugnen stod obegagnad som ett
monument över sin dristige ägare och hans patriotiska själ. Malmen
forslades nu med stor kostnad från Edefors, 11 mils väg till Selets
Bruk i Neder Luleå Socken. ”Stora
hopar av till kolning uthuggen nu förruttnad ved ligga överallt häromkring”.
Även Svartlå
bruk blev raserat Salpetertillverkningen
uppgick under åren 1851-1855 till medeltal ca 253 lispund om året och
gav socknen en årlig inkomst av ca 1.434 riksdaler banco. Salpeter
tillverkades ur urinindränkt jord från ladugårdarna.
Salpetersjuderistaten hade till uppgift att anskaffa och vårda statens
förråd av salpeter som användes för kruttillverkning. Hemmanens
skyldighet att leverera salpeter kallades salpetergärden
och ingick som en del i mantalsräntan. Fornlämningar mm Om
fornlämningar mm återger författarna den tidens uppfattning om
bygdens utveckling.
”Det är inte underligt
att det inte finns några fornminnen av betydenhet eftersom landet ända
in i 7:de seklet var så gott som obebott och tillhörde Lapparnas land
med talrika nomadfolk som strövade kring med sina renhjordar. Heden anses vara den
först befolkade byn inom socknen. I Nederluleå häradsarkiv lär
finnas handlingar som bestyrker att när mark skulle utsynas till den förste
som skulle bygga och bo i Persön i Nederluleå, så protesterade Hedens byamän mot detta intrång eftersom de ansåg
att marken tillhörde dem, trots att avståndet fågelvägen är ca 3,5
mil.
För 50-60 år sedan (=
omkr 1800) påträffades i jorden
vid Edefors en kopparkittel, fylld med gevärsflintor. På olika tiden
har i samma trakt även hittat infanterigevär av Carl XII:s modell, och
bara för några år sedan ett gevär med två bajonetter. Vilken
tilldragelse hänger samman med dessa fynd? Det syns otroligt att en
avdelning av den armé som drog sig tillbaka från Norge efter Karl
XII:s död skulle ha förvillat sig hit och frusit ihjäl. Men någon
sannolikare förklaring till dessa fynd kan knappast upptäckas.
Traditionen förmäler också att trupper någon gång kommit över fjällen
från Norge”.
En höjd i den tätast
bebyggda delen av Sävast by, kallas ännu i dag för Grifterna eller
gravarna och man tror att här fordom varit en begravningsplats. Källa: Sockenkarteverket. Del 1 och 2. Georg Palmgren 1999, 2000
|
