Vid vårtinget den 25 april 1838 handlades ett mål mellan å ena sidan samtliga Bränd byamän och å andra sidan några Sundoms- bor. Dessa var bönderna Carl Nordgrén, Eric Hansson och Anders Andersson, avlidna bonden Mårten Jacobssons änka Fredrica Olofsdotter, avlidne bonden Anders Larsson änka Brita Caisa Johansdotter samt drängen Lars Nilsson

Brändöborna anförde att bönderna från Sundom under föregående år släppt sina hästar på holmen Halsskäret, som tillhörde Sundom, men som med en smal landtunga sammanhängde med Brändöns mark "Iniskären". Mellan områdena fanns visserligen ett stängsel, men det var inte av sådan art att det hindrade hästarna att kliva över det. Sundoms hästar hade därför gått över på Brändöns mark "Iniskären" och där gjort skada på deras ängar. För brändöborna Hans Hansson, Jacob Magnusson och änkan Anna Lisa Nilsdotter var skadan ett sommarlass hårdvallshö vardera.

Sundomsborna förklarade att Nordgrén och Hansson inte haft några hästar på Halsskäret. De övriga instämda Sundomsborna hade däremot släpp var sitt föl in i en beteshägnad och detta hade skett före höbärgningstiden. Man kände till att fölen kommit in på Brändöns mark, men fölen hade inte varit där någon längre tid och inte gjort någon skada. Sundomsborna kände inte heller till hur fölen kommit ut från Halsskäret, men förmodade att eftersom det tidvis varit ovanligt lågt vatten så kunde fölen troligen ha gått omkring hägnaden eller gärdesgården.

Brändöborna anförde att Sundomsborna haft unga hästar och inte föl på Halsskäret. Fredrik Johansson sade att även Nordgréns sto hade gått över till "Iniskären". Jacob Magnusson hade då försökt driva stoet och fölen från "In i Skären " ut till Matskäret. Han hade tvingat hästarna ut i vattnet och försökt hindra dem att komma tillbaka, men inte lyckats. Han menade att man inte kunde påstå att hästarna lidit någon skada. Däremot hade han från Nordgréns sto tagit bort skällan och en del av svansen och hängmanen.

Jacob Magnusson förklarade att han inte alls tagit bort skälla, svans eller hängman, och inte heller försökt driva hästarna till Matskäret. Däremot hade han försökt driva dem från Iniskärs- landet, där ängarna var obärgade, till Brändöbornas Bodö, där ängarna var av bärgade. Det var vanligt att hästarna brukade simma mellan Iniskärslandet och Bodön, men Jacob Magnnusson hade inte lyckats få hästarna över sundet till Bodön.

Som vittnen åberopade Brändöborna soldatsonen Nils Petter Andersson i Brändön. samt pigan Lovisa Ericsdotter i Sundom. Sundomborna ville å sin sida höra drängen Hans Petter Pehrsson i Brändön och pigan Maja Lena Johansdotter i Smedsbyn. Dessutom åberopade Sundomsborna Lovisa Ericsdotter som vittne mot Jacob Magnusson angående hans förfarande med hästarna.

Som jäv anförde Jacob Magnusson att Lovisa Ericsdotter dels var angivare mot honom och dels syskonbarn med Eric Hansson och Nordgréns hustru.

Sundomborna erinrade att Lovisa Ericsdotter inte var angivare men vidgick den anförda släktskapen. De ville gärna avstå från att höra henne. Själva ville Sundsomborna jäva Eric Jacobsson för förment bristande kristendomskunskap. Domstolen beslutade att det skulle anstå med att höra Eric Johansson till dess han hunnit förse sig med prästbevis.

Vittnenas berättelser:

Nils Petter Andersson. I början av slottanden föregående sommar hade han biträtt Anders Johansson i Brändön med att bärga en äng som låg i sammanhang med ängen Iniskären. På Anders Johans- son äng hade då kommit in tre hästar och ett föl. De kom från det håll där Halsskäret låg. Hästarna drevs ut från ängen men kom tillbaka. Han visste inte om de gjort någon skada och kände heller inte till vem som var ägare av hästarna. Däremot var han säker på att de inte tillhörde någon Brändöbo och han höll för troligt att de tillhörde Sundomsborna.

Senare hade han biträtt vid höbärgningen på Hans Hansson äng Iniskären på Ökholmen och där skada syntes vara gjord av hästar till ett belopp av ett sommarlass sjögräs och ängshö. Han visste däremot inte vilkas hästar som förorsakat skadan.

Hans Petter Pehrsson. Han hade under slottsanden föregående sommar sett Jacob Magnusson försöka driva två hästar och tre föl, som han trodde tillhörde Sundomsborna, från Riksandlåudden över Innanösundet till Bodön. Han hade inte upplevt att Jacob Magnusson haft någon avsikt att driva hästarna till Matskäret.

Sältingsängen Iniskären och en stor del av den övriga ängen hade då ännu inte varit avbärgad.

Det hade varit vanligt att hästar fördes simmande över sundet. Jacob Magnusson hade dock inte lyckats få hästarna över sundet. Han hade inte heller sett om några av höstarna fått några skador.

Några dagar senare kom två karlar, som sades vara från Sundom, och hämtade hästarna.

Eric Jacobsson berättade att han i början av slåttanden i föregåen- de sommar hade sett sju hästar på stranden till Pehr Jönssons ängar Iniskären nära Halsskärshalsen. Han trodde att de tillhörde Sundomsbor. En av dem med ljus man liknade Nordgréns sto. Med säkerhet visste han att hästarna ej tillhörde Brändöbor.

Hästarna hade gjort betydlig skada på ängen och han ansåg att den uppgick till ett sommarlass myrängsgräs, starr och sälting. Senare såg han på avstånd flera hästar innan på ön men han kände inte till vilka som var ägare.

Partena begärde nu uppskov till nästa ting för att kunna förete ytterligare bevisning

Vittnet Lovisa Ericsdotter fordrade ersättning för att ha inställt sig vid tinget

Nämndemannen Johan Andersson i Sundom lämnade in en räkning för stämningsarvode mm.

 Sundom den 9 april 1838/ Johan Andersson i Sundom

I övrigt bestämde rätten att parterna skulle infinna sig vid nästa ting vid vite av 3 riksdaler 16 skillingar för vardera av dem.

Lovisa Eriksdotter skulle erhålla ersättning med 42 skilling,

Nämndemannen Johan Andersson för stämningskostnader med 2:15:-, samt vittnet Petter Persson med 32 skillingar, allt banco.