År 1820 föranstaltade Lotsverket om att undersöka lämpliga platser för lotsstationer vid kusten utanför Piteå, Luleå och Kalix socknar.

     De platser som skulle utredas var Rönnskär, Piteå stad, Storrebben, Rödkallen, Luleå stad, Brändöskär och Berghamn

En lotsplats skulle enligt 1783 års Kungl. förordning om lotshemman ha en sådan omfattning att varje mästerlots eller secund lots fick tillgång till husbehovsfiske, nödig vedbrand och bränntorv, ett tunnland öppen åkerjord, bete och vinterföda av hö och halm för en ko samt rättighet att fiska i öppna havet utom de yttersta skär och klippor som kunde tillhöra jordägare. Dessutom möjlighet till sälfiske och fågelskytte. Likaledes skulle lotsarna under de tider segelfarten pågick bli befriade ifrån dags- verken och båtskjutsar.

Uppdraget att kartlägga och beskriva de föreslagna platserna lämnades till förste lantmätaren Bergner i Råneå

    I lantmätare Bergners beskrivning sägs att Brändöskärs lotsplats begagnades som fiskeläge av en del av Luleå stads innevånare och lantbor. Brändöskär bestod av en alldeles steril klippa ½ mil söder om Degerön. Det fanns inte heller det minsta skog eller mulbete, men ön bedömdes vara fullkomligt tjänlig som bevakningsställe. Tillsammans med de närbelägna fiskeskären Saxskär och Uddskär innehöll de 37 tunnland och 16 kappland.

     Till lotsplatsen Brändöskär föreslogs även höra krononybygget Deger- ön med öarna Smålsön och Börstskär. Hemmanet Degerön hade år 1791 blivit upptaget av avlidne Johan Johansson Degerman. Ingen ny åbo hade därefter antagits, men hemmanet brukades av sonen Hans Fredrik Johansson.

     Under Degerö krononybygge fanns förmånliga fiskemöjligheter och gott om mulbete. Man kunde där årligen, då det inte var missväxt, skörda 6 à 7 tunnor korn. Av ängarna kunde man med tillhjälp av så kallat fångfoder, som bestod av mossa och löv, föda 3 à 4 kor, en häst och några får. Det bedömdes därför vara en god lägenhet för ett lotshemman.

     På Smålsön fanns äng som var beväxt med myrgräs och bedömdes avkasta 2 parmar hö om året. Skogen bestod av mindre, gles beväxt  risig tall. På Börstskär var ängarna beväxta med hårdvallsgräs blandat med myrvall på mager jord. Den fordrade ytterligare röjning och kunde ge 5 1/2 parmar hö. Skogen bestod av späd, risig gran med blandning av björk och al.

Den föreslagna lotsplatsen på Brändöskär kom dock inte att utnyttjas.. I stället valdes Rödkallen som lämpligaste platsen för en lotsstation vid Luleåkusten.

Källa: Akt Nederluleå 226