1751 - Byordning (bystadga) 

År 1751 stadsfästes byordning för Brändön. Jag har ännu inte träffat på Brändöns byordning i original, men troligen överensstämmer den till sina huvuddrag med de mönsterbyordningar som vid denna tidpunkt stadsfästes för de flesta byarna i Luleå socken.

     I Albert Nordbergs bok Luleå sockens historia finns byordningen för Björsbyn (sid 784) och jag återger den här i tillämpliga delar.

     Byordningen ger en intressant bild av förhållanden mellan grannarna i byn. Alla skulle ha sin del i både bättre och sämre jord. Det medförde att tegarna blev smala och bönderna måste vara överens om när man skulle plöja, så och skörda. Åkern och ängarna måste skyddas med stängsel för de betande kreaturen. För den försumlige eller tredskande, som inte följde bystadgan eller besluten vid byastämman, kunde det utdömas böter.

     Fördelningen av inägojorden var troligen en sak som bönderna själva skulle komma överens om. Först år 1757-62 verkställdes tegskifte. Storskiftet tillkom under åren 1783-94 och laga skiftet påbörjades år 1827.

1.    Byamännen i [Brändön] hava förent sig om en Ålderman, vilken på ett år, även i flera, om byamännen det gott finna, tillsättes, och får den, på vilken de flesta röster fallit, sig därifrån icke undandraga; äge ock han makt, när han antingen själv prövar nödigt, eller varder av någon annan tillsagd och påmind, att sammankalla grannarne och byamännen.

2.    Sammankallandet sker genom budkavla eller sedel, varpå tiden allenast till sammankomsten utsättes. Om rummet eller stället, varest bystämma eller sammankomsten kommer att hållas, åligger åldermannen, vid dess tillsättande, att underrätta byamännen, och med budkavlans kringbärande förehålles således: att enär åldermannen avlämnar budkavlan till [   ] eller n:o 1 i byn, kommer den sedermera i ordning och efter bynummern, granne ifrån granne, att fortskaffas; och då budkavlan således omlupit och stannat hos sista nummern i byn, återgives den genast till åldermannen.

3.    Nedlägger någon budkavlan och icke bortskaffar till nästa granne i den ordning, som uti föregående §  utsatt är, utan visar därvid motvilja och försummelse, plikte fyra öre Srmt första gången, sedan dubbelt; händer att ingen hemma är, som förstår och kan föranstalta om budkavlans bärande till nästa granne, bäre då den i handom haver, den gård förbi, varest ingen hemma var. Böterna tillfalla åldermannen, byssens fattige och samfälte kassa till treskiftes.

4.    När budkavlan omlupit, bör åboen helst själv till sammelplatsen sig straxt förfoga och inställa, att avhöra vad av åldermannen kan bliva föreställt, men är någon förhindrad, give då fullmakt åt den han i sitt ställe åstad sänder; sker annorlunda och bliver åboen borta, utan att giva sådant förfall tillkänna, som byamännen kunna anse för giltigt och lagligt, böte fyra öre första gången och sedan dubbelt, till treskiftes som i föregående § sagt är.

5.    Tvenne bisittare tillsättas samma och varje gång ålderman väljes; deras göromål skall vara att utmäta och utsöka böter, vartill tröga och motvilliga gjort sig, efter denna byordning eller vad byamännen i följe därav sluta, skyldige; där den som till böter förfallen är, skulle vägra dem straxt betala, have bisittarna då makt, att av den gensträvige taga pant och lägga honom sedan viss tid före, inom vilken han den igenlösa må; försummar han det, varder panten i byastämman till den mestbjudande försåld och överskottet, sedan böterna guldne äro, honom återställt.  Skulle någon vara så obetänkt, att han under en sådan förrättning, med hugg och slag, eller oanständiga ord överfaller dem, som utmätningen förrätta, plikte då han, efter byamännens gottfinnande, och böterna delas emellan målsägaren, fattige och byssens kassa. Bisittare äge vitsord om vad i slikt fall och då utmätningen skall verkställas händer och förelöper.

6.    Tränger åldermannen lita kronobetjänte till om biträde och handräckning, till något byamännens utslags verkställande, äge samma kronobetjänte makt, sådant i följde med bisittare att genast verkställa och förrätta.

7.     Finnens någon så obetänkt, att han vid eller under sammankomsten med oanständiga ord överfaller någon av grannarne eller utbrister i eder och svordom, böte en daler jämväl mera, om förbrytelsen synes så fordra. allt till treskiftes, som i § 5 sagt är.

8.    Gärdesgårdarna omkring gärden, äng och åker böra hållas i fullkomligt stånd. Tvenne resor om året skola samteliga grannarne förrätta gärdesgårdssyn, nämligen om hösten, så snart åkerbärgningen försiggått, och om våren, straxt åkrarne besådde blivit. Innan Eriksmässodag infaller, skall ängen stängd och de därå befinteliga öppningar, led och grindar tillknäppta och färdiga vara, i annor händelse plikte som vederbör ett öre för varje famn, som av gärdesgård neder- eller ogill ligger, och fyra öre för ledet eller grinden, fylle ock dessutan skadan, om någon timat, samt bättre vad ofärdigt är. Till sädestiden och så snart grannarne begynna att så,  skall åker vara stängd och fredad vid botum, som även i denna § om ängen stadgat är; börande svinkreaturen om våren icke i åkren inlåtas vid två öre för vardera; och varde ägaren på tillsägelse skyldig svinet intaga; gör de skada, helst om vår, meddels gräsvallens uppgrävande, böte därföre ägaren 16:ton öre, böterna delas emellan angivaren, fattige och kassan.

     Enär gärdesgård omkring åker eller äng blåser neder eller eljest finnes odugelig, bör den straxt och utan dröjsmål försvarsgod uppsättas; försummar någon det, sedan han antingen själv därom fått kunskap eller blivit av åldermannen tillsagd, böte ett öre för varje kreatur, som därigenom inkommer; och fylle därjämte skadan efter byalagets beprövande; av böterna tage hälften ålderman och det övriga tillfaller kassan.

9.    Vinterled stänges, så snart snöföre upphörer och åkertegarne bliva bare, att de icke varda trådde och trampade; böte den som finnes försummelig och efterlåten en daler och upprätte skadan. - Far någon genom färdig grind och lämnar den öppen efter sig, böte åtta öre; river någon led eller gör öppning å annars gärdesgård om vintern, även ägaren ovetande, böte en daler; sker det om sommaren, böte tre daler, gälde ock dessutom den skada, som därvid timat. Dessa böter delas emellan angivaren, fattige och kassan.

10.    De avlopps- och flod- samt tvär- och skårdiken, vilka dikessynen, som höst och vår hållas må, yttermera finner nödige, böra ständigt hållas vid magt, på det vattnet må därigenom få sitt fria och obehindrade avlopp; och där grannens ägor antingen möta eller ligga å sidone bredevid och dämma vattnet, skall han vara förpliktad att det genom sina ägor utan dröjsmål genomgräva och utsläppa; försummar eller eftersätter någon det, sedan han därigenom blivit tillsagd, plikte ett öre för varje famn och betale därtill med dikarelön, och böterne skiftes emellan angivaren, ålderman och kassan.

11.    Dikesrenar, som höga äro,  uppgrävas; åliggandes ålderman att noga tillse, ej allenast det torven av renarne såväl som dikesmullen bliver in på åkrarne utförd på de ställen , där det bäst behöves, utan ock att mullen avföres ifrån åkerrenarne till de ställen in på tegarne, som djupa och låga synas vara; för den som härutinnan visar tredsko och motvilja, haver åldermannen att taga andra, som arbetet förrätta, och sedan låta av den tredska utmäta arbetslönen, jämte ett öres böter för varje famn de således för honom uppdikat och åtta öre för tegen, som jämnad och rätteligen höjd blivit. - Botum vare åldermans ensak.

12.    På det vid åkerns upplöjande ej må bliva tomfåror, som förorsakas kunna därav, att då den ena körer och vänder till öster eller höger, vänder den andre tvärtom, vilka skillnader genom vattnet uppgrävas till åkerjordens märkeliga förlust; så bör till förekommande därav uti samfälld åker köras och plöjas efter varandra uti ett och samma väderstreck, så lagande att tomfåror icke annorstädes bliver än in på deras teg, som i linda lägges, enär rålagare (rågranne) håller sin teg öppen och i bruk;  förorsakar någon eljest tom får i öppen åker, böte en daler och fylle skadan eller sätte i sitt förra stånd; rålagarens ensak.

13.    Ej må någon köra eller hava väg på ens annans åkerteg vid plikt av en daler, om tegen är besådd, och åtta öre, då den obesådd är; trampar eller går någon över en besådd åker, sedan råfårar uppdragne blivit, böte fem öre; från det ax uppkommit, böte sexton öre.

14.    Ej må någon höst eller vinter insläppa lösa kreatur på rågen att beta, innan bystämma hållits och grannarna prövat, att det utan skada ske må; gör någon eljest, plikte ett öre för varje kreatur  han således insläppt. Böterna gånge treskiftes emellan angivaren, fattige och kassan.

15.    Ängens betande om våren anses som högst skadeligit och varder fördenskull alldeles förbjudet; bryter någon häremot plikte två öre för de smärre kreaturen och fem öre för häst eller ko, som till betande berörde tid insläppas; de åkärar tage hälften av böterne och annor hälften delas emellan fattige och kassan. - Men vad höstebetet angår, ehuruväl det även synes fördärveligit, så anses nu ingen annan utväg att kunna det avskaffa, vidare än att det hädanefter förbjudes att göra någon hemflyttning med boskapen ifrån fäbodarne, förrän [?-ängen] blivit avbärgade, som efter vanligheten Jacobi tid plägar vara försiggått.

16.    Enär åldermannen bådar till vattnets utsläppande ifrån åkrarne, bör en karl ifrån vart matlag på föresatt stund och tid sig infinna samma arbete att förrätta; försummar någon det eller går bort, innan allt är fullgjort, böte åtta öre och betale därtill med det arbete grannarne för honom gjort. Emellan åldermannen, de fattige och kassan delas böterne.

17.    Vid uti nästföregående § utsatte plikt böra byamännen, sedan tillsått är, uppå åldermannens kallelse sig inställa att emellan åkertegarne uppdraga råfåror; vid vilket tillfälle åldermannen med samteliga grannarna noga tillser, det alla skiften bliva rätt hållne, efter vars och ens tillmätte alnatal och uppsatte märken, vilka efter hand av sten skola tillskaffas i stället för träpålar; tvenne tegar böra årligen med stenmärken förses, till dess alla tegar blivit stenlagde och avrösade; den däruti försummelse och  efterlåtenhet visar, plikte ett öre för varje sten, som felar uti tvenne tegars avrösande. Böterna delas emellan ålderman, fattige och kassan.

18.    Några dagar, innan slåttertiden om sommaren infaller, kallar åldermannen grannarne tillsammans att överlägga, när och varest man skall begynna att slå samfälta ängen; däruti böra alla begynna tillika, så att den ene icke trampar och nedkörer den andras gräs; slår någon annorledes och icke dagsslåttvis, miste en sommarskrinda hö genast för var teg, som påbegynnes över den föresatta dagsslåtten; samma hö uppbjudes genast i byalaget till den mestbjudande, och värdet går till skiftes emellan ålderman, fattige och kassan.

     Likaledes skall i byastämma avgöras, på vad dag åkerslåtten må börjas; böte den en daler, som förr än på utsatt dag slår uti samfälld åker.

19.    Hölador böra flyttas ifrån andras tegar  och in på laduägarens egna, åtminstone en eller tvenne om året, till dess alla lador kommit på ägarens tegar.

20.    Vägarne inom ägorne samt till och från by skola närmare grannarne emellan fördelas samt sedan vid makt hållas; eljest böte den försumlige åtta öre och gälde dessutan bättringskostnad efter byalagets gottfinnande. Böterne till treskiftes  emellan ålderman, fattige och kassan.

21.    Tarvar någon för dess enskilda bekvämlighet att köra över annans dikesstycke å sådant ställe, varest bro icke är inrättad, vare med flyttbro försedd; annars plikte ett öre, dikesägarens ensak, och upprense den mull, som i diket genom överkörandet infallit, eller betale den det gjort efter  åldermannens och bisittarnes gottfinnande. - Vilken som sönderkörer den flyttbro, grannarna finna nödig att göra och bruka, bättre den genast och sätte i sitt förra stånd; och den av samma bro sist om hösten vid sädens inbärgande sig betjänt, vare skyldig bon hemföra och över vintern i förvar hålla.

22.    Tre daler böte den någon utbysmans eller kvinnas kreatur inlåvar uti äng eller åker, och löse utbysman igen sitt kreatur med penningar, fyra öre för vart större och ett öre för vart mindre kreatur. Böterna tillfalle angivaren, ålderman och kassan.

23.    Utom och bredevid de i ängen redan gjorde och hädanefter inrättade vägar må ingen understå sig gå och köra, då samma vägar nyttjas kunna, vid fyra öres bot för varje gång; börandes ock åldermannen därpå driva, att benämnde vägar varda i stånd satte och till vidmakthållande fördelte, så att ängesvallen icke förtrampas; av desse böter tage hälften angivaren och den andre delas emellan fattige och kassan.

 24.    Skulle, sedan åldermannen sammankallat grannarne och de sig förent om det arbete, de då vilja begynna, någon i byalaget däruti finnas tresk och försummelig, vare därföre de övriga icke skyldiga att vänta på honom, utan hava frihet sitt arbete fullborda, och han skylle sig själv för den skada, han därigenom lider. Men om någon för åkommen nöd och fattigdom eller annan sådan händelse ej hunne med att fullborda sitt arbete, såsom byssens nytta och angelägenhet det fordrar, njute han då i sädesbärgningstiden med mera hjälp av grannarne, varemot han antingen med annat arbete eller skälig betalning, efter åldermannens och bisittarnes beprövande, bör grannarne deras besvär ersätta; vägrar han det, böte då efter byamännens gottfinnande.

25.    Den av byamännen, som är borta, när sammankomst hålles, bör vid sin hemkomst hos åldermannen sig underrättas om vad då blivit beslutet eller eljest kan vara befallt; och vare han sedan skyldig detsamma i alla delar efterleva, lika som han själv varit vid sammankomsten närvarande.

26.    Ingen må inhyseshjon eller annat folk på sina ägor, till att sitta uti backstugor, intaga, innan samtelige grannarne givit därtill sitt bifall; gör det någon, plikte fem daler och vare ändå skyldig slike personer straxt bortskaffa; sätter sig någon i byarnes samfällda mark neder, var det som helst vara må, ligge åldermannens vårdnader å att byn därifrån fria och rensa; och uti kostnaden, som därtill uppgår, taga var granne del efter ägolott sin.

27.    Eld må ej bäras bar gårdar emellan, ej heller i stall, fähus, lada eller annat uthus, och skall jämväl i desse rum allt tobaksrökande vara förbjudet; så må ock icke heller eld lämnas osläkt eller ovårdad i badstuga eller smedja; plikte eljest ock den annorlunda härmed förfar en daler första gången  och sedan mera och som allmänna lagen föreskriver. Åldermannen med bisittare böra 2:ne gånger om året, nämligen höst och vår besiktiga alla eldstäder i hela byalaget, och de som då befinnes så bofällige, att eldsvåda därigenom tima kan, böra besiktningsmännerna nederslå och ägaren böte en daler. Vid samma eller lika botum vare ock besiktningsmännerna  förbjudne att med någon överse och låta det lämnas ogjort, som efter denna § beivras bör.

28.    Inge hyse annars tjänstehjon nattetid och i lekstuga, som ej äger husbondens lov och tillstädjelse att ute och i lekstuga vara, vid två dalers böter för varje hjon. Kyrkans ensak.

29.    Tvenne änges- och åkervaktare skola hädanefter årligen vara utan vidare lön än dem såsom angivare kan tillfalla; desse vaktare eller uppsyningsmän skola bestå av myndige personer och utgöres efter den därå särskilt upprättade längden; tillåta de någon utbysmans kreatur vara in uti ängen utan att det faststaga och utköra samt om de låta någon dag förbigå utan att hava besiktigat hela ängen och åkeren såväl före som efter avbärgningen, så ock icke på tillsägelse genast förfogar sig de insläppta kreaturen att utdriva, böte en daler.

30.     Ängen bör ju förr dess hellre ifrån skog och buskar frias och rengöras, och skall en viss trakt årligen avrödjas  vid en dalers plikt för den som icke om året så röjt dess teg å den utsedda trakten, att rålagarne ställas utom allt men och intrång av ris, buskar, trän och rötter. Kommandes för innevarande år att göras början på [ ? ] . Böterna tillfalla rålagaren och kassan.

31.    Utdämning synes vara för vissa ställen i ängen nödig, särdeles i {  ], vilket står till åldermannens ådrivande och tillsyn, att det ena med det andra må vinna behörig verkställighet.

32.     Att någon viss trakt i åkeren må årligen vara trädd, därom skola byamännen sig förena; och åldermannen jämväl med sorgfällighet påminna och söka verkställa.

33.    Att gödningen ej må genom regn, solsken och varjehanda oväder utlakas och till dess godhet förminskas, så åtaga och förplikta byamännen sig härmedelst att så fort sig göra låter förse sina kogödningskasor med tak, samt hädanefter ej om vinteren som härtills skett, utan om hösten på första snöföre utföra gödseln och densamma då genast omkring åkeren utbreda.

34.    Till att söka återbringa hästar uti ett drägligare pris, finna byamännen nödigt härmed förena sig, det ingen av grannarne skall äga frihet låta något föl ihjälslås och förödas, innan det uti byastämma till köps utbjudits vid två dalers bot. Kassans ensak

35.    Husbonde svare för allt, vad barn eller hjon dess emot denna byordning sig förbryta, och på det ingen må förebära okunnighet om innehållet, så skall denna byordning uppläsas tvenne gånger om året, då vem som vill skall  tillåtas vara närvarande att åhöra.

36.    Alla desse böter, som häruti omnämnas och efter denna byordning utgå, räknas och anses i silvermynt.

37.    Sist och på det grannarne måge vid skeende sammankomster komma till slut, uti vad som i en och annan måtto till byssens bästa åtänkes och förehaves, så skall det gälla för en avgjord sak och tjäna till efterrättelse, som mästedelen besluta.  Och den som därmed icke nöjes, äge frihet söka ändring vid nästa ting, så framt han däremot någon vidare talan äga vill.

Källor:     Olof Isaksson, Bystämma och bystadga

                Albert Nordberg, Luleå sockens historia