År 1791 instämde Jacob Månsson och Jöns Andersson samtliga grannar i Brändön, nämligen Anders Andersson, Pär Pärsson, Mårten Jacobsson, Anders Jacobssons änka Maria Hansdotter, Nils Johansson, Erik Johansson, Hans Hansson, Nils Hansson, Lars Jacobsson, Johan Olofsson, Jacob Ericksson, Pär Jönsson och Anders Jönsson.

Jacob Månsson och Jöns Andersson hade låtit insyna ett område "söder på landet" utanför fäbodarna. Området var 200 famnar långt och 60 famnar brett (1 famn = 3 alnar = ca 1,8 meter). De ville nu få tillgodoräkna sig detta område, som enligt deras uppfattning på intet sätt behövdes för byns samfällda mulbete.

     Övriga byamän stämde i sin tur Jacob Månsson och Jöns Anderson och ansåg att om något område på mulbetesmarken inhägnades, så borde det i så fall delas mellan samtliga jordägare.

     Jacob Månsson och Jöns Andersson invände att det ifrågavarande området var alltför litet för att delas mellan flera hemman. Var och en av de övriga hade också tillfälle att själva erhålla jämgott vederlag av utmarken.

     Tingsrätten fann vid en syn på platsen att det fanns tillräckligt med mulbete utan att byamännen skulle bli lidande på grund av det område som nu inhägnats. Jacob Månsson och Jöns Andersson tilläts därför att intaga och uppodla den utsynta jorden utanför fäbodarna mot att övriga byamän fick åtnjuta vederlag inom utmarken. Skulle dock tillräckligt vederlag inte finnas så skulle Jacob Månsson och Jöns Andersson avlämna allt det som de innehaft för mycket.

Anm. Året efter, 1793, blev alla Brändö bys ängar storskiftade.