1954 – En bebyggelsesägen från Nederluleå

Norrbottens-Kuriren 14 februari 1953

"I Persön bosatte sig för länge sedan en nybyggare. Som närmaste granne fick han en i Sävast och en annan i Skatamark. Den sistnämnde hette Skata (och var lapp). Sämjan mellan de tre var inte alltid den bästa. Sävastbonden blev de mest aggressive, då han ansåg att nybyggaren i Persön kom honom in på knutarna vad jakten och fisket beträffade.  

Nybyggaren i Persön blev emellertid kvar där och fann god försörjning för sig och sin kvinna. Kvinnan födde honom fyra söner. När dessa växte upp och blev män, tyckte fadern att det blev för många munnar på samma plats. Och sämjan började tryta. Fadern uppmanade fördenskull sönerna att flytta bort och ej ligga hemma till last. Och eftersom sönerna icke fann önskvärd rörelsefrihet och trevnad i hemmet längre, drogo de åstad åt var sitt håll.   

En for till Brändön och blev kallad Brend´n, en bosatte sig i Björsbyn och fick heta Björs´n, den tredje slog upp sina bopålar i Sundom och kallades Sånd´n, medan den fjärde och yngste erhöll faders tillåtelse att bo i Börjelslandet och fick heta Beeris´n. 

Den yngste, som fick bosätta sig så nära fadern, skulle samtidigt utgöra ett stöd för föräldrarna på ålderns dagar. En muntlig tradition som denna får givetvis ej tillmätas alltför stort bevisvärde. Men den saknar ingalunda intresse fördenskull – icke minst i vår tid. Vi vet att ifrågavarande del av Nederluleå socken var befolkad i början av 1300-talet. Och enligt vad man tror sig kunna fastslå av gjorda fynd i Norrbotten har människor funnits här i c:a 4.000 år. 

Det är sålunda förhållanden långt tillbaka i tiden traditionen knyter an till. Trovärdigt framhåller den hur dåligt beställt det var med grannsämjan, även där närmaste grannar bodde miltals långt bort. Och därav kan man sluta sig till – åtminstone i någon mån – hur trögt det måtte ha gått att få ihop människor och bilda byasamfälligheter och sedermera i muntlig form få till stånd godtagbara ordningsregler till ömsesidigt skydd för samlivet inom byn och till fromma för ortens vidare utveckling. 

När byaordningen var antagen och byaålderman tillsatt att bl.a. övervaka dess efterlevnad, då var det svåraste kvar – att lösa tvistefrågorna byarna emellan. Dylika tvister rörande bl.a. rågångar var inte så sällsynta. Det var svårt att komma överens förhandlingsvägen. De nackstyva bönderna i varje by föredrogo ofta att gå den s.k. oxvägen. Och så blev det tingssak av tvistefrågorna. Och dylika tvister ha handlagts av häradsrätter långt in på 1800-talet. Ja, ända in på detta sekel har fiskerätten varit föremål för meningsskiljaktigheter.

Ett rättsutslag av år 1721, illa åtgånget av ljus och fukt och därför ganska svårtytt, tog jag del av för några år sedan. Det gällde en tvist om fiskerätten mellan Brändöns och Persöns byamän. Rättsutslaget hänvisade till en dom i samma ärende, fälld av rättsinstans i Umeå omkring 50 år tidigare, varigenom kärandens talan ogillades. Det blev ett dyrbart dokument för ena parten, rättsutslaget av år 1721, men så har det också sparats i över 230 år.

Det gick trögt och tog århundraden av målmedvetet arbete under ständig kamp mot fördomar av allehanda slag att få vår vackra landsdel ordnad i samfälligheter. Men utvecklingen är svår att bromsa när den väl begynt. Och just nu synes den gå i motsatt och felaktig riktning. Ska den kunna bromsas upp? Eller ska bysamfälligheterna sakta men säkert avfolkas?"

Mc Fischer