1805 - OM FISKE VID HÖSEN, SKATAN OCH MÖRHOLMEN

Ar 1805 den 29 augusti kom häradshövding och nämndemän till Nils Johanssons gård i Örarna för att hålla häradssyn. Anledningen var en tvist mellan Brändö byamän och bönderna Jacob Jacobsson och Pehr Nilsson i Persön rörande notfiske vid Skatan och Mör holmen samt några notvarp vid den så kallade Hösen.

Brändöborna yrkade att Jacob Jacobsson och Pehr Nilsson måtte visa vilken rätt de hade till fiske vintertid vid Skatan och Mör- holmen samt dessutom styrka sin förmenta rätt till flera notvarp vid Hösen.

Jacob Jacobsson och Pehr Nilsson å sin sida yrkade att bönderna Jacob Månsson, Jöns Andersson, Nils Hansson, Lars Jacobsson och Johan Jacobsson i Brändön måtte ställas till ansvar för att de i synnerhet vintertiden i november månad 1804 vid tre tillfällen gjord dem skada och intrång i deras notfiske vid Hösen.

Brändöborna biträddes av landsfiskalen Olof Rutberg. Per Nilsson i Persön hade lämnat fullmakt för bonden Lars Andersson Widman.

Persöborna åberopade en av lagmansrätten gillad dom av den 26 juni 1773 samt en förening som träffats den 23 juni samma år mellan de dåvarande åborna på deras hemman och Brändö bya- män. Enligt dessa handlingar var Persöborna berättigade till en sjundedel i notfisket vid Skatan och Mörholmen mot erläggande av en sjundedel av den taxa som skulle betalas till Kronan. Denna rätt skulle gälla intill dess underlagmansrättens dom av den 14 december 1655 hunnit anskaffas.

Jacob Jacobsson företedde dessutom en styrkt avskrift av 1655 års dom, som visade att en bonde vid namn Herman Olofsson i Persön ägde lott i tvenne notvarp vid Hösen och sidolandet, som de sedan gammalt brukat tillhopa med Brändö byamän.

Brändö byamän bestred detta och påminde om att Persöborna numera inte kunde äga rätt till not- eller annat fiske intill Brändö bys land och strand, eftersom byarna numera var helt skilda från varandra i skog och mark.

Jacob Jacobsson och Pehr Nilsson hävdade att de två notvarp som de utnyttjat vid Hösen från urminnes tider hade tillhört deras hemman i Persön. Detta kunde man utläsa av lagmansrättens dom den 14 december 1655 och häradsrättens utslag den 12 februari 1700. Dessa båda notvarp hade begagnats från äldre tider, såväl sommar som vinter. De åtog sig också att genom vittnen styrka notvarpens läge och sträckning ut i sjön.

Som vittnen inkallades avskedade soldaten Johan Wågman i Sunderbyn, bonden Eric Andersson i Börjelslandet, bonden Hindric Jönsson i Persön och dennes bröder – drängarna Isac och Eric Jönssöner, samt bonden Johan Jacobsson i Persön.

Brändöborna hade inget jäv att anföra mot vittnena och medgav att de fick höras. De förklarade dock att de inte förr än i senare tid erfarit att Persöborna gjort anspråk på notvapnen vid Hösen, som de dock "utnyttjat var om annan". Byamännen åtog sig att genom ett åldrigt vittne, avskedade soldaten Lars Stormare, visa att någon Persöbo i forna tider aldrig idkat något notfiske vid Hösen, där det skulle finnas fyra särskilda notvarp.

Jacob Jacobsson inlämnade vidare protokoll och utslag av den 14 januari 1772 och den 15 januari 1773 rörande en tvist mellan Brändö byamän samt bönderna Olof Jacobsson, Nils Pehrsson, Jöns Mickelsson och Jöns Hindricsson i Persön angående fiske vid Mörholmen, Skatan och även intill Brändölandet.

Dessutom företeddes Konungens befallningshavandes utslag den 20 januari 1794 på bönderna Jöns Perssons och Lars Jacobssons i Brändön ansökan att få komma i besittning av de tvenne notvarp ytterst vid Hösen, som bönderna Nils och Lars Persson i Persön innehade. I taxeavgift till Kronan erbjöd de sig att erlägga fem marker saltad sik. Denna ansökan hade dock avslagits och Nils och Lars Persson fick behålla notfisket mot att till Kronan årligen erlägga fem marker torra gäddor enligt markegångstaxan.

Sedan de åberopade handlingarna hade lästs upp och parterna, trots försök från rättens sida, inte hade kunnat enas, begav sig häradssynerätten och parterna ut till den så kallade Hösen.

Hösen utgjorde en del av Brändö bys land och strand vid Norra Strapösundet. Persöborna utvisade där de två notvarp som de trodde sig vara berättigade att använda, såväl sommar som vinter. Brändöborna vägrade dock att godta detta och yrkade att Persö- borna skulle nyttja de två övriga notvarpen sydost därom eller i Hösviken, utan att tillgripa de bästa fisket.

Lantmätaren Mathias Boström anmodades att kartlägga både stranden av den så kallade Hösen och de två notvarp som Jacob Jacobsson och Pehr Nilsson gjorde anspråk på.

Efter middagsuppehållet uppvisades kartan och beskrivningen. Brändöborna anmärkte att notvarpen vid Hösen inte hade upptagits på annorlunda sätt än som i 1700 års utslag.

Man kallade nu in vittnena, som fick avlägga den vanliga vittnes- eden samt varnades för mened.

Det första vittnet var avskedade soldaten Wågman, femtio år gammal. Han hade ungefär trettio år tidigare tjänstgjort som dräng hos bonden Jacob Månssons fader, Måns Olofsson i Brändön, i två år och hos bonden Jacob Ersson i två år. Under denna tid skulle såväl åborna på Rupsgården som Brändö byamän ha nyttjat de nu kartlagda notvarpen vid Hösen på så sätt att den som först kom ut på vintern drog varpen som kallades det undre eller sydöstra varpet, Badstuvarpet, samt det yttre eller norra varpet. Båda varpen hade nu på kartan betecknats med litt. A, Hösvarpet.

Sommartid hade enligt vittnet någon Persöbo icke idkat notfiske men däremot Brändöborna, som medgett att Persöborna ägde rätt till notdrägt i de berörda varpen, utan att uppge vilka årstider. Båda varpen hade blivit dragna till den vidd som upptagits på kartan. Inne i själva Hösviken fanns bara ett notvarp på isen, men hur många varp det fanns där under sommaren kunde vittnet inte bestämt uttala sig om.

Det andra vittnet var bonden Eric Andersson, som uppgav att han tjugo år tidigare hade tjänat som dräng hos avlidne Nils Persson, fader till Pehr Nilsson i Persön. Då hade de tillsammans med grannen Lars Pehrsson fiskat med not såväl sommar som vinter i de två notvarp som inritats på kartan. Brändöborna hade deltagit i fisket på så sätt, att när de hade hunnit först fram till varpen så hade de satt sig i besittning av dem. Nils och Lars Persson hade då uttryckt sitt missnöje över detta.

Det tredje vittnet, bonden Hindric Jönsson, avgav samma vittnes- mål som Eric Andersson med tillägg, att förutom de två nu berörda varpen så fanns det dessutom två vinternotvarp, ett på norra sidan och ett på södra sidan om de som Persöborna nu utvisat. Dessa notvarp hade ibland utnyttjats även av Persöborna, å det norra dock endast under vintertiden. Under sommartiden drogs inga varp norr om dessa, men däremot inom Hösviken. Vittnet kände dock inte till hur många det var eller om Persöborna hade begagnat dem. Däremot kunde han med säkerhet intyga att det ifrån den så kallade grundändan eller den norra Hösudden och ut på viken fanns fyra stycken särskilda vinternotvarp som parterna stundom hade nyttjat. Sedan häradsrättens vitesförbud hade utfärdats hade de bara använts till den vidd och det läge som upptagits på kartan.

Som fjärde vittne hördes drängen Isac Jönsson. Han kände inte till annat än att Persöborna som sina rätta notvarp på Hösen hade, både sommar och vinter, använt de varp som nu blivit utmärkta och kartlagda. Det hade väl kunnat hända att de innan vitesför- budet utfärdats, någon gång på sommaren hade sträckt notdrag- ningen över de gränser som upptagits på kartan.

Drängen Eric Jönsson avgav enahanda vittnesmål som Isac Jönsson. Han tillade, att när Persöborna på vintern hade kommit till not- dragningen, sa hade Brändö byamän redan utnyttjat det ena varpet, varigenom Persöborna ständigt funnit sig lidande.

Det sjätte vittnet, Johan Jacobsson, uppgav att han tio år tidigare biträtt Lars Pehrsson med notdragning vid Skatan och Mörholmen, där också Brändöborna idkat notfiske allt eftersom de anlänt. Rörande notvarpen vid Hösen, så hade vittnet under samma tid erfarit att Lars Pehrsson och Nils Pehrsson dragit det yttre varpet eller det så kallade södra Badstuvarpet. Samma varp, men inget annat, hade vittnet dragit även sommartid. I övrigt kände han inte till hur många vinter och sommarvarp det fanns vid Hösen.

Som sjunde och sista vittne hördes avskedade soldaten Stormare, 78 år gammal. Han uppgav att i hans ungdom, eller när han var 13 år gammal, hade Brändö byamän nyttjat de nu ifrågavarande två notvarpen vid Hösen tillsammans med två andra notvarp, utan att någon Persö jordägare eller åborna på Rupsgården tagit befattning därmed. Ej heller skulle Brändöborna någonsin ha uppgett att hemmansägare i Persön gjort anspråk på något notvarp. Däremot hade det varit tvist om detta under de sista trettio åren. Under denna tid hade Stormare sett Lars Pehrsson i Persön draga både vinter- och sommarnot på detta ställe.

Brändö byamän lämnade in en skrivelse av följande innehåll:

"Efter den så kallade underlagmansrättens dom av den 14 december 1655 är det väl ostridigt att Persöborna dels äger rätt att på själva Brändön bruka tvenne notvarp under Hösen samt dels att de på sidolandet skulle bruka detta fiskesätt tillhopa med Brändöborna som gammalt varit haver. Men när det först angår äganderätten till Hösen, så bestämmer 1655 års dom ingalunda var vid Hösen Persöborna skulle ha sina notvarp. De avhörda vittnena har inte, och kan inte heller, ta på sin ed vilka två notvarp som 1655 års dom menar, utan endast vittna om att Persö och Brändöborna ömsom nyttjade de båda varpen.

     När det gäller svarandens rätt att idka fiske med not vid det så kallade sidolandet, som tillhör Brändö byamän, så vågar vi helt bestrida denna Persöbornas förmenta rätt till notdrägt vid sjunde varpet vid Mörholmen och Skatan. Vi åberopa lydelsen i underlagmansrättens dom den 14 december 1655, så lydande "Altså blef beslutet, det the härefter bruka tillhopa på sidolandet som gammalt varit hafver". I denna doms innehåll sammansmälta således alla yngre handlingar, överenskommelser och beslut, vilka alla åberopa den förstnämnda domen

     Nyttjanderätten å sidolandet är dock i övrigt så obestämd att den måtte av sig själv förfalla som orimlig, sedan land och strand är vårt och ingen annans. Vi påstår fördenskull att svaranden måtte lagligen visa sin rätt att begagna notdrägt vid sidolandet före 1655 eller hur det förut varit nyttjat. I annat fall skall de förklaras förlustiga därav. Det följer av sig själv att not- drägten vid Skatan och Mörholmen numera upphör sedan 1655 års dom kommit till rätta och har kunnat igenskaffas, eftersom överenskommelsen år 1773 endast gällt intill dess ifrågavarande dom hunnit anskaffas."

Efter uppläsandet tillade Brändö byamän, att eftersom Brändö och Persöborna gemensamt nyttjat notdrägten vid Hösen, så väntade de sig att bli befriade från Persöbornas påstående att de ensamma skulle stå för kostnaderna. I stället borde båda deltaga med hälften var av kostnaderna för häradssynen.

Jacob Jacobssons och Pehr Nilssons fullmäktig, bonden Lars Andersson Widman, förklarade att någon annan åverkan inte hade blivit överklagad än den som tillskyndats dem genom att Brändö- borna ofta tillgripit notvarpen vid Hösen. Eftersom Jacob Jacobsson och Pehr Nilsson blivit "i lidande försatta", så yrkades ersättning till dem och till vittnena. Sammanlagt ingavs räkningar på 25 riksdaler 43 skillingar och 8 runstycken.

Parterna hade nu intet mer att anföra utan överlämnade målet till rättens prövning. Sedan protokollet blivit uppläst och godkänt tillsades parterna att infinna sig klockan nio på förmiddagen följande dag för att höra rättens utslag.

Den 30 augusti 1805 samlades häradssynerätten åter och avkun- nade sitt utslag.

Först behandlades den av Jacob Jacobsson och Pehr Nilsson yrkade notfiskerätten vid Skatan och Mörholmen. Underlagmansrättens dom den 14 december 1655 innehöll visserligen att Jacob Jacobs- sons och Pehr Nilssons hemman i Persön borde, som av ålder varit, bibehållas till någon lott i det med Brändö byamän nyttjade fisket å det så kallade sidolandet. Det hade emellertid inte med tillräcklig säkerhet gått att utröna hur stor lott den ursprunglige ägaren, Herman Olofsson, av "fordno ägt". En dylik fiskerätt hade dessutom grundat sig på den tidens gemensamma nyttjande av skog och mark jämte land och strand. Ett dylikt obestämt nyttjande, om det till någon obetydlig del skulle äga rum, skulle ofelbart medföra olägenhet för rätter ägare som enligt lag är berättigad att nyttja fisket intill dess land och strand. Med hänsyn till detta, och då det dessutom tydligt stadgas i 12 kapitlet 2 § jordabalken att urminnes hävd inte gäller i sjö, fann häradssynerätten att Jacob Jacobssons och Pehr Nilssons hemmen i Persön icke numera eller vidare var berättigad till något not- eller annat fiske intill Brändö bys fasta land vid Skatan och Mörholmen. Detta skulle i stället bibehållas Brändöborna som en skattemannarättighet.

Beträffande de två notvarpen vid Hösen, så fann rätten att det av underlagmansrättens dom den 14 december 1655 kunde inhämtas att den dåvarande åbon, bonden Herman Olofsson, blivit förklarad berättigad att bruka två notvarp under Brändön, under Hösen kallade. En sådan lägenhet kunde inte anses annorlunda än sådana öar och skär, varom 14 kap 3 § jordabalken handlar. Därför fann rätten skäligt förklara Jacob Jacobsson och Pehr Nilsson berättigade att begagna sig av dessa notvarp utan något intrång däri från Brändö byamän.

Varken av underlagmansrättens dom år 1655 eller häradsrättens utslag den 12 februari 1700 eller av några andra företedde hand- lingar hade det stått ett inhämta var berörde Herman Olofssons notvarp legat eller vilken sträckning de ägt ut i sjön från landet.

Det var dock ovedersägligt att Herman Olofssons efterträdare å hemmanet varken bör njuta annan eller större rätt än vad som av ålder varit tillagt hemmanet eller tilldelas den bättre lotten av not- fisket vid Hösen. Inte heller bör Brändö byamän såsom ägare till land och strand behöva åtnöjas med det sämre notfisket.

För att vinna en både "billig och rättvis likhet i notfiskets begagnande av parterna, såväl vinter- som sommartiden vid Hösen", fann rätten skäligt förklara att sommar- och vinterfisket vid Hösen skulle fördelas på så sätt, att två notvarp årligen uppläts åt Jacob Jacobsson och Pehr Nilsson, och de övriga två till Brändö byamän. Dessa notvarp skulle ombytas vartannat år och allt framgent nyttjas av parterna på sådant sätt.

Lantmätaren Mathias Boström förordnades ett med biträde av nämndemännen under hösten, så fort isen lagt sig, fördela notfisket i två lika sammanhängande lotter samt upptaga dessa på en karta. Därefter skulle genom lottdragning, varvid Persöborna skulle få dra först, avgöras vilken av parterna som för nästföljande år skulle bli innehavare av de två norra vinternotvarpen och begagna dessa till dess isen lägger sig följande höst.

Parterna förbjöds att, vid vite av tjugo daler silvermynt eller fem riksdaler trettiotvå skillingar specie, göra intrång i varandras not- fiske, vare sig med not, ryssjor eller annat fiske.

Källor:  Nederluleå dombok samt avskrift av dom som förvaras i Brändö byakista.

Anm. Namnet Hösviken har under årens lopp blivit förvanskat, troligen genom någon felläsning, och kallas på nuvarande officiella kartor för Husviken