1745 - Väg- och brodelning

I äldre tider hade bönderna skyldighet att bygga och underhålla de allmänna vägarna. För Luleå sockens del innebar det att alla byarna skulle delta i underhållet av kustlandsvägen. Även de byar som låg en bit inåt landet, t.ex. Heden, Vittjärv och Bredåker, var tvungna att vara med. Grunden för beräkning av andelstalet var fastigheternas mantal.

   Genom vägdelningar tilldelades varje by eller bonde ett stycke av kustlandsvägen som sedan skulle hållas i stånd.  Vägen skulle fördes med diken och varje år förbättras genom påfyllning med sand och grus. Vid vägsyner skulle bönderna visa ut sina stycken och markera dem med sina bomärken.

   Även underhållet av broarna fördelades på motsvarande sätt.

   På landshövdingeämbetets gunstiga befallning av den 2 oktober 1744 upprättade lantmätaren Esaias Hackzell under år 1745 en väg- och brodelningslängd för allmänna vägen genom Luleå socken.

   Vägen sträckte sig från Piteågränsen i söder  över Ersnäs, Skäret. Antnäs, Måttsund, Gäddvik, Gammelstad, Rutvik, Persön, Börjelslandet och Sundom fram tillgränsen mot Råneå socken.

   Den sammanlagda väglängden som skulle fördelas var 78.751 4/5 alnar, vilket motsvarar ca 46,7 kilometer.

   Vissa vägdelar var undantagna och skulle underhållas av socknen. Det var bl.a. Söder om Ersnäsfjärden och Gagsheden, igenom Ersnäsåkern, förbi Skäribyn, igenom Antnäsåkern, söder och norr om Måttsundsvägskälet, norr om Karsbäcksbacken med Lappvikenheden, emellan Gäddvik och Gamla staden, förbi Kyrkan, igenom Rutviks by,   emellan Degerberget och Skiägglandet, på Furuöbacken, emellan Sundom och Råneå sockens rå samt på Nystadsvägen.

   Vägen uppdelades i tre klasser. Den bästa, den medelmåttiga och den sämsta. För att få en rättvis fördelning ansågs en aln av den sämsta vägen motsvara 10 alnar av den bästa. En aln av den medelmåttiga vägen motsvarade 5 alnar av den bästa.

   Utdelningen av väglotter skedde sedan efter skatt och började vi Piteå sockens rå. Var Brändöbönderna hade sina väglotter framgår inte av handlingarna. Man kan dock med ledning av de angivna väglängderna beräkna att de sannolikt låg inom Sundom och Börjelslandet omkring Lakabäcksbron och ned till Stenängesbron.

   Den väglängd som Brändöbönderna skulle underhålla var sammanlagt 1.524 alnar, vilket motsvarar 905 meter. Hela vägdelen var av den sämsta klassen.

   Underhållet av broarna fördelades på samma sätt mellan byarna. Ersnäsbron var den längsta och omfattade hela 1.390 alnar = ca 825 meter. Den uppdelades i inte mindre än 93 lotter.

   Brändön hade del i två broar. Den ene var Lakabäcksbron, som var 66 alnar lång (ca 39 meter). Den delades med Sundom. Brändön hade där 38 alnar räknat från södra ändan, och Sundom hade resterande 28 alnar.

   Den andra bron var Sten Ängesbron inom Börjelslandets område. Den var 13 alnar lång (ca 7,5 m) och underhölls av Brändöbönderna ensamma.

   Avskrift av den del av beskrivningen som berör Brändön återges här nedan. Del av kustlandsvägen sträckning och de broar som skulle underhållas finns redovisade på bifogade kartutdrag (ej klart)