Den stora saltbristen 1810

Efter det olyckliga kriget mot Ryssland åren 1808-1809 rådde det stor saltbrist i Över- och Nedertorneå samt Carl Gustafs socknar. Det var främst fisket som drabbades då man inte kunde lägga in sina fångster av lax, sik, strömming och andra fiskar. Sedan Torneå hamnat på ryska sidan var Luleå den närmast stapelstaden som kunde införa det viktiga saltet

Landshövdingen hade anmodat magistraten i Luleå att låta inventera förrådet av salt. I mars år 1807 fanns 349 tunnor samt i skepp liggande på Åland 47 tunnor. Detta ansågs vara tillräckligt för ortens behov. Bergsrådet Hermelin hade i många år försett landet med tillräcklig mängd och därigenom ansenligt förminskat stadens salthandel. Borgerskapet kunde få tillfälle att vid första öppet vatten inköpa salt från Stockholm eller från utrikes orter om det vore möjligt utan att för krigförande makter riskera skepp och gods.

I mars år 1808 fanns det 386 tunnor salt. Av dessa hade handelsmannen Adam Ruth 80 tunnor, rådman Erik Kråka samt Forsberg & Rysslander 50 tunnor vardera.

Landshövdingen begärde år 1810 att kommerskollegiet skulle vidtaga någon anstalt för att fylla behovet. Fem eller sex hundra tunnor salt borde sändas från Stockholm till Nederluleå för att där föryttras till de kringliggande socknarnas allmoge till ett efter biligheten mer lämpat pris än vad priset var i Luleå som stigit till 21 riksdaler 16 skilling riksgälds sedlar per tunna.

Kommerskollegiet var ”väl omtänkt på medel” för hur man skulle kunna avhjälpa ”en sådan allmogens förlägenhet” men fann ingen annan utväg än att anlita Stockholms handlande. Nästan dagligen anlände skepp från utrikes ort med bl.a. salt så att handlandena hade mer än den närmaste ortens behov. Mäklarna hade uppgivit att priserna gått ner så att en tunna salt kunde köpas för till och med sju riksdaler riksgälds i sedlar. Kommersrkollegiet förmodar att handlandena i Stockholm inte skulle underlåta att få avsättning på sitt överskott. Landshövdingen borde därför anmana handlandena i Luleå att passa på att köpa salt för mindre än en tredjedel av vad den kostar där uppe och sedan sälja den med skälig vinst. Den av allmogen överklagade brist och dyrhet på salt skulle därigenom efter hand kunna avtaga och försvinna.