Hungersnöd och brännvinsbränning år 1756

År 1756 rådde hungersnöd i landet. För att förhindra att spannmål användes för brännvinsbränning i stället för till föda införde Kungl Maj:t i december 1756 förbud mot brännvinsbränning och förordnade att alla brännvinspannor av koppar skulle lösas in. Vid tidigare förbud hade man endast förseglat pannorna men nu skulle de tas i offentligt förvar.

I en förordning år 1757 konstaterades att den tidigare förordningen inte varit tillräcklig för att förhindra att ”vanartige människor” överträtt förbudet. Och för att ”den ringa spannmål som ännu kan vara i landet ej må bliva förspilld” förordnades om stränga straff. Den som blivit dömd en andra gång för olovlig brännvinstillverkning skulle böta 50 daler och även mista pannan eller kärlet. Vid en tredje gång skulle han dessutom mista sin publika tjänst eller sitt borgerskap eller avstraffas med 20 dagars fängelse med vatten och bröd, alternativ med 20 par spö (kvinnor med 20 par ris). Vid en fjärde gång skulle han sändas till närmast kronans fästning och där hållas i tre år.

I Luleå stad upprättade Magistraten förteckning över borgarnas innehav av brännvinspannor mm som insamlades och förvarades i rådhusboden. De inmurade kärlen blev förseglade.

Förteckning på de innevånare, hvilka här uti Luhleå stad efter befallning och till underdånigst efterlefnad af Hans Kongl Maj:ts allernådigste påbud under den 26 nästlidne November, uppgifvit och uti Rådstugo Boden underskrefne dato aflefvererat sina lösa Brännvinspannor med hattar och bröst af the inmurade, hvilka samma uti husen förseglade äro, näml

Brännvinslagstiftningen

Lagstiftningen har under århundradena syftat till att dels ge staten inkomster och dels att minska ett alltför utbrett missbruk av alkohol.

Under 1600-talet ägde envar rätt att mot erläggande av tillverkningsavgift bränna brännvin till husbehov. Tillverkning av brännvin till avsalu var däremot förbehållet medlemmarna i bryggarämbetet.

Under nödåren på Karl XI:s tid försökte man hindra eller begränsa brännvinsbrännandet och år 1718 utfärdades sedan förbud mot all husbehovsbränning. År 1731 lättade man på förbudet och tillät ägare av i mantal satt jord bränna brännvin till husbehov mot erläggande av viss årlig avgift till Kronan. I Stockholm överläts tillverkningen åt bryggarämbetet. I övriga stapel- och större uppstäder skulle landshövding och magistrat fastställa brännvinspannornas antal och vilka brännerier som fick upplåtas till några av borgerskapet.

År 1747 tilläts alla hemmansägare på landet att bränna för eget behov mot en konsumtionsskatt som utgick efter gårdarnas storlek, oberoende av om bränning ägde rum eller ej. I städerna (utom Stockholm, Karlskrona och Göteborg) ägde de invånare som brukade minst två tunnland jord rätt att under vissa tider bränna för husbehov.

År 1756 utfärdades på grund av hungersnöden förbud mot all brännvinsbränning. År 1760 frigavs husbehovsbränningen och även bränningen för avsalu.

Efter 1771 års svåra missväxt förbjöd Gustav III bränning av potatis och spannmål.

År 1775 förklarades brännvinsbränningen vara kronans uteslutande privilegium. Försöket med kronobränning blev mindre lyckat, bl.a. på grund av omfattande lönnbränning, och år 1779 upplät kronan brännvinsdestilleringen i Stockholm på arrende. I övriga städer fortgick kronobrännerierna fram till år 1787 då de avskaffades och bränneriprivilegiet utarrenderades till enskilda. Husbehovsbränning medgavs samtidigt på vissa villkor och fick snabbt en omfattande utbredning.

År 1800 stadgades att brännvinsbränningen på landet skulle vara bunden vid jorden. I städerna skulle endast viss kvantitet spannmål få användas.

År 1809 fick alla på landet bosatta personer rätt att mot särskild avgift bränna och sälja brännvin. I städerna tillkom samma rätt både husägare och hyresgäster. Detta gav upphov till en mycket stark ökning av brännvinskonsumtionen. På 1830-talet fanns ända till 170.000 tillverkningsställen för brännvin och man beräknade förbrukningen till 30 à 40 liter per person om året.

Det omfattande spritmissbruket ledde senare till att Peter Wieselgren kom att bli en förgrundsgestalt inom nykterhetsrörelsen och ledare i kampen för att avskaffa husbehovsförbränningen.

År 1812 infördes en konsumtionsskatt à 12 skilling för varje person som inte uttryckligen avsade sig bruket av brännvin. Denna skatt upphävdes dock redan 1815.

Till 1853 års riksdag ingavs mer än 800 böneskrifter som syftade till att främja nykterheten. 1854 lämnades förslag till ny tillverknings- och försäljningslag. Bondeståndet avslog förslaget med 64 röster mot 15. Ola Månsson från Skåne anförde bl.a. att det är bondeståndet som motarbetat, icke brännvinsfloden utan den lag som skulle göra denna flod mindre farlig. "Och är det så vi bort bevaka den fattiga arbetarklassens väl, då vi icke bävat tillbaka för bibehållandet av en lag, som tillskapat krog i nästan varje stuga, fylleri med därav följande brott och fyllt fängelserna med uslingar, vilka, sedan de förstört sig själva och kastat de sina såsom tiggare på kommunerna, skola inom fängelsemurarna framsläpa en eländig, för staten likväl i alla avseenden betungande tillvaro?"

A. Sandberg i prästeståndet hade vid överläggningen om tillverkningslagen anfört bl.a. att den nya författningen borde börja med en bestämd och öppen förklaring att brännvinsbränning i stort och smått är en riksolycka. Tillverkningen borde ske genom ganska små enkla pannor, med i förväg betald skatt och endast några få veckor om året "till dess tillverkningen åter kunde instängas inom apotekens laboratorier, därifrån den aldrig bort utsläppas."

År 1855 kom nya förordningar om tillverkning och försäljning av brännvin. Husbehovsbränning förbjöds och brännvin fick endast tillverkas dels i större brännerier med en kapacitet om 300-1000 kannor per dygn, och dels i mindre brännerier med enkelredskap och pannor som rymde 12-20 kannor. Rätt att driva större brännerier tillkom alla som var berättigade att driva fabriksrörelse eller som ägde i mantal satt jord. För rätt till mindre brännerier förutsattes endast innehav av jordegendom. Tillverkningen sattes under statlig kontroll och belades med hög skatt. Tillverkningstiden inskränktes till 15 oktober till 15 december. År 1867 hade tillverkningstiden utökats till sju månader (1 okt. - 1 maj). Detta medförde att antalet brännerier minskade.

Som segrare stod alltså de män som stridit för en noggrant kontrollerad fabriksbränning med beskattning av både tillverkning och förbrukning. Av husbehovsbränningens försvarare framställdes dessa som ingenting annat än skrymtare, som för åtkommande av den vinst som var att påräkna av en fabriksbränning som var befriad från konkurrensen från småpannor, "tagit på sig nykterhetens mask och nu betjäna sig av den för att kunna genomdriva sina egennyttiga avsikter. "

Källor:

Luleå Rådhusrätt och Magistrat, akt F1:3 1753-1758

Georg Palmgren – Justerare – en lantmätarsyssla åren 1773-1878 (2002)