Ett hästbyte som gick snett

15 november 1819 § 146 

Såsom ombud för bonden Anders Larsson i Sundom, anförde skräddaren Eric Sundström från Sunderbyn, efter skriftlig fullmakt samt efter av Anders Larsson till detta ting å inhysesmannen Nils Petter Lundgren i sistnämnda by, tagen stämning, huruledes, vid ett emellan Anders Larsson och Lundgren här i Gammelstaden i slutet av sistlidne maj träffat hästbytet, då Anders Larsson emot en ung häst av Lundgren tillbytt sig ett gammalt sto, som varit dräktigt utan någon mellangift, det sist nämnda uppgivna stoet vara friskt och felfritt; Men vilket oaktat stoet någon tid därefter insjuknat och förblivit sjukt hela sommaren, så att det måst lyftas, till dess Anders Larsson med hösten valt nödslaktad låta nedskjuta detsamma. Yrkandes därföre att Sundgren, antingen måtte förpliktigas återlämna den häst han bekommit av Anders Larsson, eller och gottgöra den sistnämnde för dess ledne skada efter domstolens beprövande 

Å svarande Sundgrens vägnar inställde sig dess son Gustaf Eric Sundgren, enligt skriftlig fullmakt, ingivandes följande skriftliga svaromål

Ödmjukaste anförande till protokollet

Uppå bonden Anders Larssons i Sundom kallelse att genmäla honom vid nu påstående Häradsting i Luleå i där yrkad ansvar å mig för bedräglighet uti ett mellan honom och mig gjort hästbyte, får jag ödmjukast anföra; Att vid bytet av våra hästkreatur förutsatte jag en lika redlighet å Anders Larssons sida som ja å min ägde, den att något vetterligt fel icke skulle finnas hos någondera av kreaturen. Likväl, utan att besvära mig däröver, fann jag straxt att den av Anders Larsson tillbytta hästen var halt, och däremot kunde han icke med de försök han genast gjorde med mitt frånlämnade stokreatur finna något fel varken av hälta, spatt, kvarka, tröghet eller svaghet, utom tvärtom alla de egenskaper som tillhöra en god häst, varför han ock förklarade sig så nöjd, att han ville det bytet skulle vara utan återgång eller, med hans egna ord, dött om det skulle stupa eller stå som närvarande vittnen kunna intyga. I sådant skick kunde jag kunde jag inte föreställa mig att Anders Larsson skulle så lång tid efter bytet finna anledning att tillvita mig för bedräglighet, om han icke velat ånyo ådagalägga sitt begär att söka min skada och sitt anlag att vara vad han förebrår mig. Det var lördagen före pingst bytet skedde och först i sistleden september finner han skäl att klandra det. Då en så lång mellantid förflutit, på vilken hundrade åkommor kunna drabba kreaturet, dem han antingen själv genom orimlig behandling kunnat vålla, eller tillfälligheter annars tillskynda, liksom ville han förutsätta att med bytet skulle en evig oförvansklighet medfölja hästen eller och en assurance för allan händande bräcklighet. Annan mening kan jag ej taga av Anders Larssons påstående. I motsatt fall skulle han väl finna att hästar lika som hela den övriga animala världen kunna innan få minuter träffas av åkommor den ingen kunnat förutse, mindre förekomma. Så borde han likväl finna att den svaghet som så långt efter bytet förmärkts icke kunnat kännas av mig än mindre anas. Ty om änskönt stoet varit någon hända olägenhet hos mig, så inträffar därvid den omständigheten att det var friskt då jag lämnade honom det och att det senare liksom människor och andra djur få efter en olägenhet en lika god och säker hälsa som det alltid varit däruti. Anders Larsson medgiver väl också att sådana casus äro vanliga här i världen, eljest torde få häpna över den rysligheten att finna sig själv på ett universal lasarett och alldeles obotelig. Det måtte väl och förbliva därvid, att lika så litet som en frisk häst ock kan bliva sjuk, lika så enfaldigt är det att tro, att en sjuk häst icke kan bliva frisk, varav följer att vid byte eller köpslag om en sådan, ansvaret icke kan sträcka sig längre än till vad man känner för det ögonblicket sådant avslutas. Vad därefter händer förbliver nya ägaren ensak, och det ännu mer, först efter längre tid gör anmärkning å sådana tillfällighet, som efter vad en gång nämnt är, han själv kunnat förvålla. Och sådan händelse torde nu inträffa med Anders Larsson som efter någon åkomma i huvudet hos stoet kring sädesanden, anförtro det till botande åt en så kallad hästläkare i Råneå , vilken efter vad bekant är tycks qurera för lång  livstid. Om svindel och mattighet eller svaghet vad man kallar det, därav uppkommit, kan ej vara underligt. Men underligt om jag skall ansvara därföre. Och efter flera månader efter bytet som på sådan förhållande Anders Larsson gör sina påståenden mot mig, blir det till och med orimligt och icke uppenbart oredligt. När därtill kommer att stoet fölat i hans värjo, en sak, varom han var förberedd och som låg till grund för hans håg, iver och vinst att byta, då kunde därvid inträffa olycka, varföre jag heller icke kunde ansvara, då naturen i sådana fall aldrig ger pollett i förhand på en lycklig utgång och jag således ingen kunde ha att ge honom. Jag anhåller därför i ödmjukhet, att jag på anförda omständigheter, att stoet var felfritt då jag lämnade det till Anders Larsson avslutade bytet utan återgång evad som hände, och att han för sent, för att medhinna fördärva kreaturet, anmälde klander därå måtte vara befriad från allt ansvar för hans orimliga påstående, men han däremot ansvara mig med samma lagars följd, vartill han ansett mig skyldig, såsom bedräglig då han uppendagat bedrog mig med en halt häst. Nils Petter Sundgren i Sunderbyn

Efter vars uppläsande å kärandes sida till styrka för klagomålet, beropades att vittna, bonden Hans Hansson och f.d. trumpetaren Peter Nyström från Sunderbyn, samt bonden Fredrik Enbom från Unbyn, ävensom å svarandesidan till utredandet av stoets goda beskaffenhet före hästbytet, beropades såsom vittnen herr Conductören Eric Hollström. förre lantvärnssergeanten H J Rudeberg, samt av käranden jämväl beropade vittnet Nyström, och desse vittnen voro alla närvarande utom Fredrik Enbom; anförandes svarande ombudet såsom jäv emot Hans Hansson för denne utspritt elakt rykte om stokreaturet,

Varefter resolverades att Häradsrätten under denna sak egenteligen är av tvistemålsegenskap, ej anser Hans Hansson, om han än ock förut berättat vad han skolat vittna – jävig att i saken höra – som avsades

Varefter åt fallet något annat jäv emot vittnena förspordes, dessa tilläts avlägga vittneseden om vars vikt varnade, vittnena under särskilt förhör berättade

Hans Hansson att svaranden en gång förledne vår på sista slädföret förrän hästbytet mellan parterna skedde, tillkallat vittnet att hjälpa sig utlyfta stoet från stallet, varest det legat. Svarande hade sagt att stoets ben varit deformerade och att sådant orsakat att stoet legat och icke själv kunnat uppstiga. Hade jämte vittnet ock flera släpat kreaturet ur stallet, lagt ett bräde under buken och fattat i ändarna av brädet tag, som lagts över en åse samt sålunda upphissat stoet på benen. Och hade stoet därefter kunnat stå och även, huru ej så stadigt i början, gått från fähuslidret vid gården. Vittnet hade härefter begivit sig från svaranden, tilläggande att 6 man voro detta tillfälle sysselsatta med stoets utsläpande och upphissande, för övrigt kunde vittnet ej uppgiva någon orsak till denna stoets åkomma, samt trodde att detsamma av svaranden icke ofta nyttjats till körslor, utan serdeles om vintern haft goda dagar, som vittnets ord föllo. Uppläst erkänt

Nyström lika med föregående vittne Hans Hansson, och att vittnet, vid det av Hans Hansson vittnade tillfället jämväl varit tillstädes. Vittnet som sett att svaranden nyttjat stoet till sina nödiga körslor, kände för övrigt icke vad som vid omvittnade tillfället vållat kreaturets åkomma.

Conductören Hollström att han conductören förleden vår flera gånger begagnat stoet på resor hit till Gammelstaden ifrån Sunderbyn en halv mils väg och funnit detsamma sådant som hästar i allmänhet pläga vara, utan att kunna märka något fel med stoet. Och ehuru föret ibland var dåligt hade stoet ändock gått försvarligt. Uppläst

Rudeberg att svaranden förlidne vår haft ett brunt stokreatur, som nyttjats en dag i körslor med gödsel för vittnets räkning. Havandes detta kreatur sett friskt ut och varit vid gott hull samt ätit och druckit som hästar i allmänhet, utan att vittnet kunnat märka något fel med detsamma. Vetandes ej vittnet huruvida detta omvittnade stoet varit detsamma som nu är ifråga – vilket svarande påstod. Uppläst

Häruppå blev målet uppå kärandens begäran för flera vittnens inkallande efterlämnat till nästa ting, vartill käranden ägde att låta inkalla de vittnen han ytterligare hade att tillgå, och då svaranden åter, antingen själv eller genom laga ombud sig inställa borde, så framt han åstundade sig saken vidare hörd vara. Avsades

21 april 1820 § 194 

Företogs åter uppskjutna målet emellan bonden Anders Larsson i Sundom k och inhysesmannen Nils Petter Sundgren i Sunderbyn ang klander av hästbyte, hanterad å förra tinget under domboks § 146 och inställde sig härvid käranden personligen emot svaranden genom dess son Gustaf Erik Sundgren tillstädes. Ingivandes käranden uppskovsprotokollet för den 15 sistl november samt anmälde, efter uppläsandet därav, att han låtit som vittne uti saken instämma bonden Fredrik Enbom och drängen Johan Udin från Unbyn, soldaten Hans Tapper från Sunderbyn och bonden Lars Sundling från Sundom, av vilka nu endast Tapper fanns tillstädes. Dock upplystes härvid att Enbom och Sundling blivit stämda av Erik Sundström och Udin av Jöns Hermansson ingivande av Sundling  utgivna vittnesbetyg  no 165 efter vars uppläsande närvarande vittnet Hans Tapper emot vilken något jäv ej förestode, blev uppå ed och varning hörd, berättandes att kort för det omtvistade tillfället då svaranden med de övriga lyftat stoet ur stallet,  hade vittnet som fant förbi svarandens gård, sett att stoet, som svaranden då skulle sko, emot svaranden upplyft ene bakfoten, satt sig på bakändan, varföre vittnet anmärkt att kreaturet kunde vara sjukt, men svarandens son Gustaf Erik hade, under yttrande, att detta allenast vore skurkstreck av stoet, slagit detsamma  då det åter uppstigit, varefter vittnet begivit sig därifrån

En annan gång efter det tillfället då stoet lyftades ur stallet hade vittnet även sett stoet när snö? skolas slås undan dess fötter på lika sätt satt sig på bakändan, för övrigt hade svaranden obetydligt nyttjat stoet från 13 dagen förlidet år, till våren havandes vittnet hört svaranden. efter hästbytet yttra att han fått sig en liten god häst.

Upplästes, begärde ersättning varpå målet lämnades till morgondagen 

22 april 1820 § 214 

Inställde sig käranden likasom å gårdagen uti då förehafte och till i dag efterlämnade målet, emellan bonden Anders Larsson i Sundom, samt inhysesmannen Nils Petter Sundgren i Sunderbyn angående klander av hästbyte begärandes svaranden att vittna bonden Fredrik Enbom och drängen Johan Udin från Unbyn samt bonden Anders Anderson och drängen Lars Petter Hansson från Sundom vilka nu tillstädes och ojävades uppå ed och varning hördes, beträffandes

Embom att våren förledet år, lögardagen före kristihimmelsfärdsdag hade svarandes son, eller svarandeombudet kommit till vittnet med stoet och sagt, att det haft rangel-faret ?? , en sjukdom varå hästkreaturen ragla och falla omkull, och även stundom stjelna?, varvid vittnet  ådrat stoet i benen efter svarande ombudet begäran, då  vittnet härefter omkring helgden kommit till svaranden, hade denne sagt att stoet vore nästan sämre än förut. Vittnet hade då budat 50 Rdr för stoet, men svaranden ville ej sälja detsamma och yttrade, att det kostade 75 Rdr, nämnde sedan att han förr skulle byta bort stoet än sälja det till underpris.

Udin att vittnet varit tillstädes vid det av förre vittnet Enbom förstomnämnda tillfälle och därvid hört svarandeombudet säga att stoets ben styvnat medan kreaturet tillförne slitit mycket samt anmodade Enbom att ådra stoet.  Vittnet hade följt ombudet tillbaka något stycke av vägen då stoet under vägen fallit omkull, men sedan det blivit frånspänt och ombudet fattat i grimman och ryckt däupppå, åter uppstigit, varefter det ånyo omkullfallit, då stoet på samma sätt åter uppdragits.

Ombudet anmärkte härvid att vägen varit hal men vittnet uppgav att den varit något upptinad, så att den brutit eller slagit. Om stoet vid detta tillfälle varit skott kunde vittnet ej erinra sig, i övrigt hade vittnet en gång hört svarandens son säga att svaranden velat göra återbyte medan stoet bestämts vara sjukt, ävensom att stoet skulle vid ett tillfälle omkullfallit i stallet

Anders Anderson att sedan käranden om pingst förledet år tillbytt sig stoet av käranden och därmed framkommit, hade vittnet under såningstiden en gång varseblivit att stoet ramlat omkull i ett dike ? som varit fullt med vatten vari stoet säkert blivit kvävt om ej vittnet och bonden Lars Sundling kommit och uppdragit  det från diket

Sedermera hade svaranden föga kunnat nyttja stoet medan det esomoftast skall fallit omkull  och om käranden ej fått hjälp av sina grannar som tillstäds hört honom  nära kyrkan, hade han måst eftersätta all körning. Då käranden skolat utsläppa stoet att beta,  hade han alltid nödgats skicka något sand med för att efterse om stoet skulle falla omkull och giva sådant tillkännande. Emot hösten hade stoet allt sämre och sämre och hade vittnet hört berättas att käranden då nödgats nedskjuta detsamma

Lars Petter Hansson att under höstanden förledet år kort efter det hästbytet parterna emellan skett, hade vittnet sett stoet gå omkring och vackla i kärandens åkergärda likasom det ej kunnat nyttja bakbenen och med hösten hade käranden sluteligen varit föranlåten låta nedskjuta det.

Sedan parterna häruppå medgivit att bytet skett utan mellangift på någondera sidan samt att stoet i slutet av slåtteranden fött ett föl, som käranden ännu hade i behåll, och att käranden ännu hade den häst han genom bytet bekommit åtog sig svaranden att med nu frånvarande vittnen styrka det vad bytet överenskommit, att detsamma av vad skäl som hälst icke skulle upphävas. Varuppå de avhörde vittnen avfordrade ersättning .. Och ehuru käranden bestridde allt vidare uppskov med målet, likaväl fann häradsrätten som skäligt lämna detsamma beroende till den 28 i denna månad vartill käranden skulle låta inkalla alla de vittnen han i saken gagna ville, samt själv eller genom laga ombud, sig åter inställa .. att försummelse därav ej hindrade målets avgörande på förhandvarande skäl

28 april 1820 § 295 

Uppropades åter den härförut under tinget å flere dagar och sist den 22 i denna månad under domboks § 214 hanterade saken emellan bonden Anders Larsson i Sundom, kärande, samt inhysesmannen Nils Petter Sundgren i Sunderbyn svarande, angående klander av hästbyte; härvid inställde sig personligen, biträdd av nämndemannen Eric Sundström från Persön, emot svaranden  igenom sonen Gustaf Erik Sundström, som beropade att i målet vittna, bonden Anders Hansson från Sundom samt soldaten Gabriel Bajonett och drängen Johan Gustaf Sundberg från Sunderbyn, varjämte svarandeombudet begärde att få vittnet drängen Johan Udin på förr avlagd ed avhörd, och som emot dessa vittnen ej något jäv var att anföra, så blevo de efter avlagd vittnesed och  erhållen varning för mened, var för sig hörde och berättade

Uden att efter det saken förra gången under detta ting förevarit, hade parterna samtalat om detsamma, utom rätten, då käranden tillstått att parterna gjort dött hästbyte, dock att ingendera härskreaturen skulle hava fel.  Käranden hade även medgivit att den häst han bytt till svaranden nu vore halt efter den underrättelse kärande fått därom utav förut avhörde vittnet Nyström. Uppläst 

Anders Hansson att vittnet varit tillstädes vid eller sist efter det nu parterna träffat nu klandrade hästbytet, och då hört kärande säga att parterna gjort dött byte, dock att hästarna skulle vara utan fel, Svarande skulle härtill sagt ja och icke tyckts vela inlåta sig i något vidare tal därom. Förledne sommar hade vittnet hos käranden sett stoet som då varit sjukt och uselt, så att det måste lyftas. Vittnet hade ansett det böra dödas; men kärande hade sagt att han ville söka bibehålla det vid liv i det längsta. Uppläst, varuppå vittnet fordrade ersättning för tingets uppassande

Bajonette att svaranden, medan han haft stoet kunnat nyttja den till alla den körning han behövt, Vittnet som ett par gånger gagnat stoet, hade ej förmärkt det hava något fel, utan hade det alltid varit vid gott hull. För övrigt hade vittnet ej någon kännedom om stoets sjuklighet utan än vad vittnet av ryktet hört, nämligen att svarande en gång måst släpa ut det från stallet. Uppläst

Sundberg att vittnet ofta sett svaranden köra med stoet varmed vittnet jämväl själv kört i svårt före, utan att derå finna något fel. Angående stoets sjukliga beskaffenhet hade vittnet ingen kännedom. Uppläst

Svarandeombudet ingav häruppå följande anförande till protokollet, Nr 240, som upplästes varpå käranden anmärkte att denna skrift skulle vara till innehållet ogrundad och onödig, viljandes härå ej hava något avseende, samt påstod att hästbytet måtte upphävas och kärande i följd därav återfå sin häst, eller 50 Rd Banco, ävensom att bliva ersatt ej allenast för dess lidande genom försummade körslor förledne sommare med 10 Rd samma mynt,  utan även för 8 vittnens inkallande och egna rättegångsgälden vid trenne ting

Detta bestred av svarandeombudet under påstående att svaranden måtte åtnjuta ersättning för rättegångskostander, varuppå parterna lämnade målet till rättens prövning och förständigades att utslag vid tingets slut avbida

Häradsrätten vårtinget  nr 240

Med åberopande av min förut, såväl skrifteligt som munteligt, gjorda talan, får jag ytterligare anföra , att då Anders Larsson vid sista rättegången undandrog sig att uppgiva vittnet, som var närvarande vid ifrågavarande hästbyte, under förvändning att han icke kände det /han kände ej sin närmaste granne, vilken ädel undanflykt!!!/ ville han därmed blott förneka det villkor vid bytet, som i vad händande fall som hälst, gör att påstående om återgång av detsamma, både obilligt och fåfängt, om eljest den satsen är vördad, att förord bryter lag, jag menar det villkor att bytet skulle vara dött. Som detta villkor blottställde oss å ömse sidor lika för äventyr av bytet, så måste väl var och en av oss utan vidare klander vara nögde med de omständigheter som därpå i detta avseende kunde följa. Att efter en så lång tid, under vilken Anders Larsson, enligt dess medgivande fört det omtvistade kreaturet i trenne tillfällen, som kunde var mer än nog för att åbringa det all möjeligt men, komma nu påstående om ersättning tycks vara för mycket riktat mot min välfärd, för att ej i allo förklara det för en olaglighet. – Om jag förslagit sjelf ett sådan villkor som det nämnde, skulle jag haft att förebrå mig med vetenhet att av sådana fel hos mitt stokreatur, vilka gjort mig angelägen att bli kvitt det; men det var Anders Larsson själv som väckte denna fråga. Vad han därmed mente, det lämnar jag därhän, men visst är det hans häst var halt, utan att jag då märkte det, eller ens tvivlade på ett rättskaffens byte. Det tycks ha blivit en sammansättning att förringa min sak, då man åberopar sig ända till sådana vittnen, som skola intyga om jag om jag kunnat nyttja ens mitt kreatur. Sådant är till exempel soldaten Tappers. Var han tagit sanningen ifrån som han på samvetet eller med ed befästad, å sitt vittnesmål, det upplyser nu tillkallade soldaten Bajonetts vittnesmål. Om tiden tillät att skärskåda de övriga vittne på samma sätt, torde deras anförande synas lika litet menliga för mig. Emellertid må det vara nog att emot hela denna skara av berättande från östan och västan som kanske skulle hava lika mycket och mer om varje häst i hela socknen att säga, om deras ägare icke föll dem i tycket, förklara jag sluteligen, att jag handlat med fredat samvete och därför påstår tillfredande av mitt antastade väl, att det förord som vid bytet ägde rum, måtte njuta sin helgd, och i övertygelse därom, begär jag att Anders Larsson måtte ansvara för all rättegångskostnad.

Nils Petter Sundgren genom Gustaf Eric Sundgren

Har ännu inte kunnat ta reda på hur det gick