Jordbruk och kreatursskötel i Luleå stad i mitten av 1800-talet

Många av stadsborna ägde hästar, kor och andra kreatur. Bostadshusen gränsade mot gatan och på innergården fanns stall, ladugård och häbbare mm. Så här kunde det se ut inne på många tomter

För att kunna få foder till sina kreatur och även mat till hushållet hade staden upplåtit mark för uppodling.

I Luleå stad fanns år 1852  57 hästar, 6 oxar, 314 kor, 27 ungboskap, 88 får, 42 getter och 13 svin. Stadsplanen var indelad i 36 kvarter med 137 tomter och 252 gårdar, Antalet innevånare var 1.237 varav 335 var av mankön och 408 av kvinnkön. 13 personer tillhörde prästeståndet, 94  var s.k. ståndspersoner, 360 tillhörde borgareståndet och alla andra var 790  st.

Mulbete. Sommartid kunde kreaturen få beta på stadens mark mot en viss avgift. För att hindra att kreaturen tog sin in i staden fanns ett stängsel med en grind och en grindvaktare. Härav gatunamnet Grindgatan i Bergviken. De fanns även stängsel mot prästbordets mark i norr. När kreaturen skulle drivas till sommarbetet skulle man i första hand använda sig av strandgatorna.

Mulbetesavgiften för kreatur som betade på stadens mark utgick år 1865 med 1 riksdaler för en häst och 50 öre för en ko. För mulbetesrätten å Kluntarna m fl holmar skulle landsbor år 1872 årligen erlägga 2 riksdaler för en ko, 5 riksdaler för en oxe 10 riksdaler för en häst och 25 öre för får och getter. Stadsbor som hade sina kreatur på Småskär och Finnskär skulle erlägga 1 riksdaler för ko, 3 rd för oxe och 12 öre för får och getter

Rotemästarna anmodades år 1870 att var och en inom sin rote uppteckna antalet häst- och nötkreatur som stadsborna ville begagna betet för. Laga ansvar skulle tillämpas mot den som släpper ut fler kreatur än vad han uppgivit.

Upplåtelse av mark för odling mm. Staden innehade stora markområden som utgjorde donationsjord som kunde upplåtas för odling. Marken kunde dock inte avhändas med äganderätt. Avsikten med donationsjorden var att staden genom upplåtelser av tomter och vretar mm skulle få inkomster för att täcka sina utgifter. Det fanns även markområden som staden köpt.

Mark för odling fann bl.a. inom Stadshalvön, på Ön (Stadsön), vid Hermansängen, Hertsön (Stadshertsön = det kilformade området), Kallaxheden, Gädddviksheden och Rammelholmen.  Större områden med många upplåtelser för odling fanns bl.a. vid Mjölkuddstjärn, Ytterviken, Ön (Stadsön) Hermansängen och Hertsön

Ägorna vid staden beskrivs som i allmänhet svårt stenbundna och bestod i huvudsak av sandjord. Ägorna på Ön var till största delen odlade, den högländare marken bestod av sandjord och sandblandad lerjord. På Hertsön bestod ägorna vid stranden av sandjord med uppblandning av lera, den övriga marken bestod delvis av för odling otjänlig skogsmark. Kallaxheden och Gäddviksheden utgjordes av torr sandhed, Rammelholmen var sandig och steril

Åkerbruket inom staden lämnade i allmänhet god avkastning, Åkern brukades i ensäde, besådde i flera år i rad med korn, som var det allmännaste utsädet, eller råg, trädades eller besåddes med potatis vart fjärde eller femte år.

Flera av stadens innevånare, särdeles ämbetsmän, ståndspersoner och handlande hade kryddgårdar för odling av köksväxter

Insyningar. Stadens mark uppläts genom s.k. insyningar. Efter ansökan hos magistraten hölls syn på marken med en utförlig beskrivning av områdets gränser och storlek. Upplåtelsen bekräftades senare genom magistratens beslut. Gärdorna eller vretarna inhägnades som skydd mot de betande kreaturen. De vanligaste stängslen bestod av granstör med kluvet eller okluvet virke av tall  eller gran. Under 1800-talet blev det vanligare att uppföra stenmurar och rester av dessa kan man se ännu i dag.

Ägonamn. De upplåtna vretarna eller gärdorna fick oftast namn efter den förste uppodlaren eller efter någon senare innehavare. T ex Almqvistgärdan, Rönngrensgärdan, Herr Hansgärdet osv. De kunde också ges namn efter naturförhållandena och belägenheten mm, t.ex. Berggärdet, Skatagärdan osv. Ägonamnen användes ofta i köpehandlingar och i kartbeskrivningar mm

Exempel: Billvallska kåltäppan, Björngärdet, Bolandersgärdet, Bodells gärda, Borgmästargärdet, Brändlöfska täppan, Burströmska gärdan,  Cappelansgärdet, Curteile gärda, Dammgärdan,  Dickmansgärdet, Domaregärdet, Dränggärdet, Durkmansgärdet, Ekbäcksgärdet. Eliasgärdet, Engmansgärdet, Fabricigärdet, Goweniegärdan, Hackzellsgärder, Hans Pers gärde, Haragärdet,  Harlins röjningen, Hedmanska gärdet, Herr Hans gärdet, Herr Jöns röjningen, Holmbergsgärdet, Holmgrenstegen, Hultinsgärdet, Häggmansgärdet, Inspektorsgärdet, Kaplansröjngen, Kockgärdet, Kyrkherrgärdet, Lars Mårtenssons gärdet, Laestadie gärda, Ljunggärdet, Lunggärdet, Montelsgärdet, Moritzängen, Månsgärdet, Nordgrenska ytterviksgärdet, Norénsgärdet.  Norströmska vretan, Ottonigärdet, Per Olsa gärdet, Pupillgärder. Rutbergska vretan. Rysslanderska röjningen, Röcknersgärdet. Rönngrensgärdan, Strålbergska tjärngärdet, Svedbergska kvarnbacken, Thalinsgärdet, Tjärnlundsgärdet, Unbergska gärdan, Wallgrénsgärdet, Wallmarkska gärdorna, Åmansgärdet m.fl

Även Backmyran, Berggärdet, Blötröjningen, Bredänget, Bruksgärdet, Bäckmyran, Trätarmaran, Farmorsgärder, Farsgärdet, Fårhusgärdet, Gubbgärdet, Gårdsgärdet, Gärda Stenvad, Hertsögärdet, Illråmyren, Kalvhalsgärdet. Kattskatagärdet, Klockargälan, Kvarnbacksgärdet, Landsvägagärdet, Loftsgälan, Lulsundsgärdet, Mjölkuddsgärdet, Mormorsgärdet, Myrängen, Notviksängen, Nygärdan, Pontusuddsgärdet, Rigärdet, Rågärdet, Rökstugugärdet. Sandviksgärdet, Skatagärdet, Skutviksgärdet, Smaltegen, Smedjegärdet, Stabsgärdan, Staketgärdet, Stenbäcksänget, Storblötan, Storgärdet, Storstensgärdan, Storåkern, Stubbgärdet, Svartholmsgärdet. Svarvaregärdet, Svedjan, Svedjegärdet, Tjärngärdet, Torsgärdet, Trätarmaran, Vikängen, Ytterstgärdet, Ytterviksgärdet m.fl.

Jordrannsakan. Det förekom att man olovligen utökade sitt markinnehav.  Insyningar överläts eller gick i arv och staden hade inte alltid grepp om vilka som brukade marken och skulle betala sina avgifter.  Man kunde då göra s.k jordrannsakningar där innehavaren fick söka styrka sin besittningsrätt. En sådan förrättades bl.a. år 1832.

Under årens lopp hade många innehavare av donationsjord felaktigt erhållit lagfart på fastigheterna.  Ett sådant exempel är området mellan Strandvägen och Lule älv. Innehavarna av insyningarna hade olovligen utökat sina områden ned till älvstranden. Man sålde sedan mark för avstyckningar av sommarstugetomter från mark som egentligen var stadens. Säljarna var säkert i god tro.  Det gör att delar av senare bildade tomter och även byggnader ligger på mark som rätteligen tillhör kommunen.

År 1881 kom en förordning som gjorde att enskilda kunde vinna äganderätt till stadens mark om man förvärvat den i god tro och efter beviljad lagfart innehaft den i 20 år, s.k. tjugoårig hävd.   För att bryta den tjugoåriga hävden beslöt staden att anhängiggöra rättegång mot innehavarna, främst inom den gamla stadsplanen.

Donationsjorden avvecklades år 1966 och staden fick då lagfart på de delar som ännu var donationsjord. Redan tidigare hade man haft möjlighet att få tillstånd att sälja donationsjord under förutsättning att intäkterna lades till en s.k. donationsjordsfond.